"Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå...". Och jag känner mig handfallen till livet...

Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig vidare. Jag känner mig som instängd i en kropp som styrs av en hjärna som är spritt språngande emot mig... Och jag tycks inte längre ha varken viljan eller förmågan.. Orken, till att kliva ur de spår som jag har gått ner mig i under så många års tid nu...

För att det är ju det som är grejen. Jag har fastnat i mina egna djupa spår... Och jag fortsätter bara gå i dem.. Ovillig och rädd för att printa nya...

Och när det känns såhär, känns allt så himla meningslöst. Hopplöst...

För att.. finns inte viljan, så finns inte heller möjligheten...

...

Idag var jag på studiebesök igen... På ett jättekonstigt ställe...

Ja, jag förstod inte riktigt vart jag var, och jag hängde inte heller med på vad de sa... Jag var bara stressad och obekväm i situationen...

...

Men jag börjar från början.

Jag var väldigt orolig och hade nervös ångest hela natten, innan jag somnade. För att jag inte kunde sluta tänka på mitt frysdilemma... Ifall något är fel med den efter att jag avfrostade den, eller inte..!

Jag satte på musik. Och somnade sedan ifrån. Halvt. Så att då stängde jag av igen...

Men jag sov väldigt orolig och lätt, hela natten... Väldigt oroligt...

... Vaknade till morgonen. Sådär klockan åtta. Klev upp, och väntade in att få gå till bussen...

...

Jag hade en del tid på mig när jag skulle gå från busstationen till JobbCoachs kontor. Så att jag tog en omväg. Men eftersom att jag inte visste hur lång tid den vägen skulle ta, stressade jag på mer och mer för varje minut som gick...

... Idag gick det inte bättre på mötet. Det var två arbetsledare denna gång, och jag kände mig otrygg, stel och obekväm... Och att de frågade så mycket, gjorde mig väldigt... otrygg... Jag ville inte göra ljud ifrån mig... Jag menar. Jag vågade inte ens höja min blick från golvet... Knappt andas!

Men stället kändes dessutom fel, rakt igenom...

Och jag känner mig dum när jag är så kräsen. Men det är bara det att jag viker för rädslan. Jag viker för ångesten och röran... För otryggheten... Och för vad som tycks vara ett mönster i ovilja...

Jag vet inte...

Men efter mötet, bestämde jag mig för att promenera tillbaka från studiebesöket, istället för att åka med JobbCoach. Bara det att jag inte hade någon aning om vart jag befann mig i förhållande till stan!

Jag började iallafall gå. Valde ett håll, och fortsatte sedan gå...

Som tur var, började det visa sig skyltar mot stan efter ett tag. Men trots det, gick jag i rask takt, så att jag inte skulle hinna tröttna på att promenera om jag gick fel några gånger under promenadens gång..!

... Till slut så tog jag mig ändå till en busshållplats som min buss gick ifrån, efter ungefär en timmes promenad...

Och så åkte jag hem...

...

Direkt jag kom hem, satte jag igång tv:n och började äta... Eller jag tror att jag gjorde det. Kan ha gjort någonting emellan, också...

Jag vattnade växterna...

.. Och annars har jag nog bara suttit och legat på soffan...

... Ja, jag fick svar från FrysNissarna också!

De sa att det var som det skulle vara, utefter min beskrivning av bekymret. Så att då får jag försöka lita på dem, att ingenting är fel. Även om det känns som att det verkligen inte var så innan jag frostade av frysen...

... Men dagens dilemma är trots allt.. Förutom att jag känner att jag vill proppa imorgon men hoppas på att undvika, den där sysselsättningen... Jag ser verkligen inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ut, eftersom att jag har gått ner ett väldigt otrygghetsmönster och verkligen inte kan ta mig ur det...

Det känns liksom som att jag måste välja en annan väg för att ta mig ut. Någonting som jag inte redan har misslyckats med sjuttioelva gånger...

Men det enda jag vet om, är ju arbetsförmedlingen. Och dessa har jag ju redan testat ett antal gånger. Jag har skrivit in mig otaliga gånger. Blivit utskriven igen på grund av att jag inte tar emot deras hjälp eller uppfyller deras krav... Och skrivit in mig igen ett tag därefter...

Så att det känns inte som om heller det är någonting som helt plötsligt skulle börja fungera nu...

Jag kan ju känna att det låter på mig, som om jag vill det här. Som om jag vill börja jobba och bidra till samhället... Och på vissa plan, vill jag väl faktiskt få någonting att göra på dagarna.

Men i det stora hela, är det mest att fly ifrån vad jag redan upplever, som känns... lockande... För att det är för tungt att jobba. För tungt, socialt. För tungt, självförtroende-och självkänslomässigt... För tungt när det gäller att få saker att gå ihop i livet. Att orka med det ena om jag gör det andra...

Men just nu kan jag samtidigt känna att jag tar saker förgivet genom att ta emot bidrag utan att tro på att jag någonsin kommer att tjäna och förtjäna mina egna pengar. Och att jag samtidigt som jag oroar mig för hur det ska gå när jag inte längre har rätt till eller vill ta emot denna aktivitetsersättning, egentligen vill göra mig av med den så att jag blir tvungen att ta mig ut och förtjäna min inkomst...

... Men det som känns tungt just nu, är ju att jag inte vet vad jag ska ta mig till om jag inte kommer ut på praktik. Aktivitet. Sysselsättning...

Jag menar. Hur ska jag hantera ätandet? Hur ska jag orka fortsätta... finnas till? Vad har jag för chanser att någonsin få känna att livet betyder någonting och att jag inte bara sviker? Hur ska jag stå ut med vardagen, när jag är så socialt isolerad? ... -Meningslöst.

...

Jag orkar inte känna, som det ser ut nu...

... Det är kaos och meningslöshet, om vartannat...

... Nej, jag måste(måste) ut om jag ska orka vara kvar vid medvetande...

Annars så kommer min tillvaro och själ fortsatt rasa sönder och samman...

... Livet känns så grått just nu, när jag inte har träffat någon nära sedan nyår... Jag menar. Jag tappar nog lite grann verkligheten, tror jag, när jag bara sitter i mina egna tankar hela dagarna... Även om jag går ut och går ibland!