Hela första delen av dagen, oroade jag mig och ältade min KanalpaketRäkning... Den som ska vara betalad den sista denna månad... Den som var på strax över 45kronor, för bara en dag... Den som jag inte vågar betala för att den är för det största kanalpaketet "och jag har bytt till det minsta"...

Jag menar. Jag är orolig för att de ska uppfatta att jag ska fortsätta betala för det stora, ifall jag betalar en räkning för det paketet. -Fastän jag har pratat med dem och bett dem byta ner mig när min fria period tar slut...

Jag menar.

Jag bryr mig egentligen inte om ifall de drar av några kronor för den där dagen, eller ifall jag betalar det priset... Utan jag oroar mig bara för att det ska ske något missförstånd ifall jag betalarar för fel paket...

Men jag svarade ju på Snubbens mail(ett svar på tidigare fråga) för några dagar sedan. Kanske en vecka.. -Och frågade om den där fakturan och om jag kommer att få en ny räkning för rätt utbud... -Så att jag hoppas jag får svar snart. Så att inte betalningen blir alldeles för försenad..!

...

Sedan byttes min oro och ångest...

Jag hade, hela dagen... inte ätit någonting. Då jag inte hade någonting hemma, som jag var sugen på att äta.. -Ingenting dög...

Jag satt och låg på soffan. Nedbäddad under filten, och glodde på film efter film. Tv:serie efter tv:serie...

Jag visste att jag behövde diska. Att jag behövde städa och duscha...

Jag visste att jag behövde borsta tänderna. Att jag behövde boka tvättid...

Och min desperation till att få till ett fungerande och relativt hälsosamt ätande, fanns där. Likt som begäret att få ett meningsfullare liv. Och mindre tunga bekymmer som trycker mig under jord hela tiden...

Och RödaVeckan...

Jag känner av att den är påväg... -Molande värk i livmodern. Små kramper...

Och att den kan komma att komma precis i tid med nyårsafton... -Det såg jag inte fram emot! Hoppas ju på att kanske kunna fira in nyåret hos mina föräldrar..!

...

Eehmm...

Jag tror inte att jag har utfört någonting idag...

Har nog varit sittandes sedan jag klev upp imorse vid elvatiden...

Andra delen av dagen bestod iallafall i en annan ångest och oro, än den första delen...

Pappa messade... -Jag hade ju bävat lite grann över det, hela dagen. Även förmiddagen.. -Att han skulle komma hit snart och hänga upp min taklampa...

Alltså. Jag har absolut ingenting emot min pappa. Snarare tvärtom. Vi har nu, enligt mig, en tryggare relation än vad vi någonsin haft.

Men det är självaste göromålet som jag har ångest över. Och som jag känner mig orolig för, och pressad vid tanken av... -Jag menar. Det känns så stort. Så tungt... Och förrän jag vet hur det kommer att gå. Hur fort och smärtfritt det kommer att gå... och hur reslutatet kommer att bli.. -Kommer jag inte heller att kunna känna mig trygg och lugn...

Och även efter att den är upphängd, om allt går som det brukar, kommer jag att springa omkring, fram och tillbaka, och stirra som en nervös galning, på den där lampan. -Jag kommer att älta och gnaga... Och jag kommer bara att bli såå utmattad.. -Tills det nya lägger sig och jag vänjer mig vid det...

Men det måste hända. Det är lika bra att få det gjort. Så kan jag lägga ett bekymmer som just nu vilar på mina axlar och tynger min själ, åt sidan sedan.

.. Så att han kommer på lördag...

...

... När pappa hade messat och jag hade kommit på bekymmer efter bekymmer med den där lampan, som gjorde mig osäker och otrygg.. -Bestämde jag mig för att gå och handla. Jag ville ha någonting att äta... -Även fast jag hade undvikit vad som kan utsätta mig för hetsätande, hela dagen..! Men nu sprack det!

... Jag gick iväg till affären.

Köpte chips och nötter... -Ja, chips är inte min grej. Köper det näst intill aldrig. Men idag var det vad jag var sugen på.. och hade erbjudande på.. Så att det fick det bli.

Och så kom jag hem. Åt. Proppade... -Proppade massor!

Fick dåligt samvete... -Men jag har ett löfte till mig själv. "År 2017 ska vara ett år, helt utan hetsätande. Inga köp av onyttigheter. Jag får äta dem. Men inte köpa hem dem. Jag får bara äta dem hos andra. Eller om det är något väldigt speciellt firande."...

Ja, det är mitt löfte. För att jag måste sluta ta till godis och annat skräp varje gång som ångest, stress, osäkerhet eller någon annan form av otrygghet attackerar mig... -Och jag vill inte hetsäta mer... Jag vill må bra, åtminstone fysiskt, om inte psykiskt. Jag vill åtminstone må bra, om jag inte kan vara lycklig... Vill åtminstone kunna hantera vardagen och mig själv, om jag inte kan uppnå mer än så...

Men jag borde bli lycklig.

Jag borde kämpa för att få kontroll över min vardag, mitt hem och mitt liv.

Jag borde bli vuxen ordentligt. Ta mig ut i samhället och göra rätt för mig...

Och jag borde hitta någon att dela mitt liv med... -Jag behöver verkligen det. Någon som bär halva bördan i alla bekymmer som jag kan snappa upp i vardag, liv och hem...

Men det är ett stort steg... Och just nu har jag inte kontroll över någonting...

...

Imorgon, funderar jag på att åka iväg och köpa godsaker för sista gången. -Jag menar. Mina absoluta favoritkakor. Och en ost-och skinkbaguette...

Men grejen är ju att jag för det första, måste duscha.. Att jag för det andra, måste diska... Och att jag för det tredje, inte känner att jag kan lita på mig själv när det gäller att hålla löftet om "nolltolerans till godsaker och onödiga tillsatser"... -I huvudsak för att jag inte kommer att orka med den planering, de inköp, den förvaring, den ytterligare planering, den matlagning, den förvaring igen, och den diskning som det innebär att börja äta annat än... skräp... -Jag menar. Det är för stort. För tungt...

Jag vill lyckas. Jag vill hålla mitt löfte... Och om jag så ska svälta, ska jag se till att hålla det! -Men det är ju vad jag säger nu... När det väl gäller, är en annan femma...

...

Nu ska jag gå och lägga mig... Jag är jättetrött. Var bara tvungen att se klart filmen först...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...