... Jag är överväldigad av livet det självt...

Och eftersom att jag inte  ser allt i svart mörker, fortsätter jag ändå att föra in mer och mer i livet. Mer och mer i vardagen... Mer och mer, socialt... Och mer och mer i lägenheten...

Fortsätter tänka framåt. Hoppas och drömma...

Jag fortsätter tvångsmässigt krampa mig fast vid ätandet. Vid svälten, och vid att till slut lyckas äta både hälsosamt, varierat, och lagom mycket...

... Det ligger mycket tyngd i kontakten med syskonen. Tyngd i att ha planerat att träffa dem... Mycket tyngd i de sociala sammankomsterna därframme runt jul och nyår...

Det ligger mycket tyngd i taklampan, vardagsrumsmattan och fåtöljen som jag har köpt hem...

Mycket tyngd i att ha planer på att börja simma och gymma...

Det ligger också mycket tyngd i att nu ha ett busskort på 30dagar, som sträcker sig i hela länet...

Mycket tyngd i att jag inte kommer ut på aktivitet...

Det ligger också mycket tyngd i att vardagssysslorna inte orkas med... Och att, att få saker att funka, är för psykiskt ansträngande för att orkas med...

... Och allt är bara för mäktigt. För rörigt...

-Men jag fortsätter. För att det är vad livet innebär...

...

Den senaste tiden har bestått i social osäkerhet och skuldkänslor. En känsla av att vara ivägen... Att alltid göra fel... Och extra svårigheter i att förstå vad andra tycker och tänker. Känner...

Den har också bestått i mycket kontakt.. -Allra främst genom sms, med mina syskon...

Många syskon som vill träffas och umgås framöver. Vilket får mig att känna att jag har alldeles för många syskon..!

Den har bestått i tankar kring praktik. Kring träning och simning... Kring aktivitet och mat...

Hur man bör äta. Vad man bör undvika... Nyckelhål och KRAV. Proteiner och fetter. Kolhydrater och socker...

...

Idag har jag, efter en natt utan sömn.. -Varit hos mamma och pappa...

Jag åkte tidigt imorse. För att de, trots mina känslor av att vara ivägen och kräva för mycket.. -Skulle hjälpa mig att hämta hem min vardagsrumsmatta från DHL.

De ville komma iväg tidigt.

Så att jag tog bussen hemifrån redan vid halv åtta på morgonen. Vilket ändå var ganska skönt. Eftersom att jag ändå inte kunnat sova något inatt...

Det blev fika när jag kom dit. En knäckemacka och en kopp kaffe...

Sedan åkte pappa och jag iväg. Då mamma kände sig för stressad i allt hon själv behövde få gjort, för att vilja följa med...

Halvvägs till DHL, börjar pappas bil krångla. Läcka kylarvätska...

Så att vi får vända hem igen...

Innerlig osäkerhet och skuldkänslor från min sida. "Borde vi skjuta upp det?"... Men pappa försäkrade mig om att han ändå skulle ha åkt in "för att handla" och att detta hade hänt för honom ändå...

Jag kunde dock ändå inte riktigt slappna av, när jag kände att jag tog upp en hel dag av deras lediga vecka "när de egentligen inte hann"...

... Vi åkte in till stan. Pratade med mekanikern...

Och sedan tillbaka hem igen...

Vänta in mamma, som hade åkt in till stan själv i egna ärenden... Och tog sedan en lunch, innan vi gjorde ett nytt försök till DHL.

Den här gången tog vi oss enda fram...

Den jättestora mattan gick precis in i bilen. Och efter att pappa hade varit in på Bauhaus, åkte vi tillbaka hem...

Hela hemresan, satt jag och önskade att pappa kunde föreslå att jag kunde lämna mattan hemma hos dem ett tag, och istället ta bussen hem... -För att jag orkade egentligen verkligen inte ha mattan härhemma idag. Jag orkade inte föra in någonting nytt i lägenheten. Inte se mattan ligga där. Ha den ständiga påminnelsen om att jag måste lägga den på plats...

Jag orkade inte heller med den psykiska eller känslomässiga påfrestningen av att ha tillfört någonting såpass märkbart och nytt till mitt hem... -Inte idag...

Idag ville jag bara koppla av. Livet är för övermäktigt just nu. Och jag önskar bara att det kunde stanna upp för ett tag... Sluta hända...

Men det kom aldrig något sådant förslag. Och lika bra var väl det.

För att nu är jag hemma. Mattan ligger fortfarande ihoprullad och inplastad på hallgolvet... Och jag bryr mig inte om den mer nu, än vad jag gjorde innan jag hade köpt den. Den får bero ett tag, helt enkelt...

...

... Dock så kontaktade jag 28åringen idag... Eftersom att jag har ett busskort som räcker i hela länet, nu... Och då känner jag att jag ju måste utnyttja det...

Därför funderade jag på att börja åka hem till vår barndomsstad... Där 28åringen bor...

Jag messade henne. -Sa att jag tänkte åka till staden imorgon. Och undrade om hon ville ses då...

Och det ena blev till det andra... "Funderar du på om jag ska följa med dig hem och sova över hela helgen då?"... "Nej, det är det du som gör"... -Sa jag inte. Men jag tänkte det...

*Suck*...

Egentligen hade jag inte tänkt det. Inte redan denna helgen. För att jag känner mig redan stressad som det är...

Men samtidigt tror jag att det kan vara bra att bryta av från vardagen lite. Och träffa syskon... Likadant som jag tycker att det är bra att ta bussen till lite olika städer, fastän jag inte har något där att göra.. -För att komma ut lite...

... Men bådadera känns egentligen lika jobbiga. Tunga...

Det jag känner är väl... -Maten...

"Hur blir det med ätandet?".. Jag har ju ingenting hemma... Skåpen är näst intill tomma. Bokstavligt..! ... Och onyttigheter och fabrikat, ska jag ju inte köpa längre... Det som går att undvika... "Men hur kommer det att bli med det?"...

...

Jaja, vi får se. Men nu ska jag försöka koppla av och förhoppningsvis bli tillräckligt lugn i sinnet för att kunna sova sedan.

God natt med er <3

Det händer alldeles för mycket, just nu...

Socialt(träffa syskon). Inköpsmässigt(inredning)... Och planeringsmässigt(aktivitet, hälsa, ätande)... -Om inte annat, i mitt huvud..!

Och så att hantera vardagen och dess sysslor, på det! ... Jag svämmar över...