... Från och med imorgon, börjar jag med kostshemat igen...

Eller rättare sagt "ett kostschema"...

Och det ska bli så skönt att(förhoppningsvis) få känna lite kontroll i tillvaron igen!

Att åter få känna styrka och stabilitet... Och att få öka på tilliten till mig själv...

Även om det skadar mig på vägen.

...

Jag äter bokstavligen(nästan) hela tiden. Nästan helt utan avbrott. Och precis vad jag kan komma åt...

Det spelar ingen roll ifall det är en måltid. En sås...

Eller ifall det är sött, surt, starkt eller salt...

Går det att äta, så åker det in i min mun!

Och det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för motsatsen. Eller hur dåligt jag mår av det och efteråt...

Jag känner helt enkelt ett stort tvång att äta. Och vare sig det beror på att jag har för lite annat att fokusera på. Ifall jag har tappat tron på mig själv och därför inte ens försöker längre... Eller ifall det beror på att jag helt enkelt har blivit väldigt beroende av att äta, äta, äta...

Kanske är det bara stress och ångest? En känsla av att min plan att svälta, som ständigt finns där framme på vägen.. -Gör att jag "passar på" att äta hela tiden... Och därför får svårt att sluta! Att slappna av...

... Jag vet inte.

Men jag mår iallafall väldigt dåligt av det.

Och nu tänker jag dra åt tyglarna ordentligt. Jag tänker ta ett fast grepp kring mig själv, och sedan inte släppa taget!

Jag tänker leva hårt efter ett schema. Och...

... Jo, jag vill säga att jag ska svälta. För att det är vad jag planerar.

Jag kan inte...

Jag känner inte att jag kan eller klarar av... Eller egentligen ens vill(!).. -Börja äta en normal mängd mat..

Att istället använda den kontroll och envishet som jag nu åter söker efter, till att äta på ett bra sätt. En lagom mängd. På ett sätt som får mig att må bra...

För att jag tror inte på det.

Jag tror mig inte klara av det. Orka med det...

För det första, blir det väldigt tungt med planering av måltider. Inköp av mat. Att försöka äta upp den mat jag köper(innan den själv vandrar iväg)... Och att sedan kunna stå ut med att inte längre få spela på min ätstörning. Mitt självskadebeteende... Min enda trygghet...

... Nej. Jag vill...

Planerar att strama åt ordentligt.

Äta knappt. Och stå hårt för mina egna regler...

Tills den mat jag har, är slut. Då ska jag...

Ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

För att. Ser det fortfarande ut som nu, när jag väl har ätit upp den mat jag har hemma.. -Så kommer jag mindre än allt i världen, våga köpa hem mer mat!

... Och har jag funnit kontrollen och det funkar, kommer jag inte heller vara beredd att göra någon ändring...

Så att. Där har jag ju ett litet problem...

Funkar halvsvälten, och maten tar slut...

En helsvält skulle inte funka. Inte i längden... Och då kan allt gå åt skogen..!

...

Idag har 25åringen messat och ringt...

Hon messade igår...

Men grejen är...

Jag orkar inte avvisa...

Jag orkar inte heller träffas...

Och att försöka komma på en bra och snäll... -Förståelig anledning...

... Det är bara så... hopplöst.

... Men jag har dåligt samvete.

Inte så mycket för att jag inte svarar...

Utan mer för att jag vet att jag oroar mina nära när jag inte svarar dem. Allra helst efter att ha pratat av mig med dem vid något tillfälle!

... Jag kan ju inte heller svara till exempel mamma, om hon hade skrivit och sagt att 25åringen försöker nå mig...

För att då kommer jag ju att verka(och vara!) väldigt elak och avvisande emot min syster!

...

Jag är orolig för min hälsa.

Mycket för min vikt. Men också för min hälsa...

Jag menar.

Oron finns ju när jag svälter också. Men då känner jag ändå full kontroll och "jag vet vad jag gör"...

Det är ju dessutom enklare(för mig) att börja äta igen när svälten går för långt.. Än att sluta äta när hälsan går åt det andra hållet, om det beroendet har satt igång!

... Jag är orolig för övervikt. Fetma...

Jag är orolig för olika hjärtproblem som kanske kan komma med att man vräker i sig för okontrollerat(?)...

... Och jag är orolig för att till slut inte längre vilja vara hemma... eller ens leva(!)... -Om jag inte kan känna en nypa kontroll!

...

Ja, jag börjar förakta mitt hem...

Jag orkar liksom inte med att befinna mig på ett ställe där jag inte få någon kontroll över mig själv.

Där jag greppar efter luft och vinner ingenting på det...

Där jag försöker, gång på gång, att ruska om mig själv ordentligt. Men att mina krafter inte finns, att göra mig själv bemärkt...

Som att ropa för döva öron(fastän jag hör mig själv utmärkt)...

... Och det gör mig ju bara orolig och rädd...

Finner jag ingen styrka. Har jag låtit alla mina psykiska muskler förtvina...

Då klarar jag mig inte i livet. I vardagen...

Och finner jag ingen stolpe, stadig att hålla fast i.. -Så svävar jag iväg...

Och utan att kunna styra mig själv i rätt riktning, krockar jag i alla möjliga vassa förmemål påvägen...

... Och jag orkar inte.

Det är bara(mestadels) hemma som jag känner såhär...

Bara här som kontrollen är såpass viktig...

... Bara här som jag känner behovet av att äta, äta, äta...

Begäret att svälta, finns vart jag än går...

Men det är bara här. Hemma hos mig. Ensam(som mest).. -Som jag verkligen försöker tvinga mig själv till att lyda dessa känslor(till 120%)!

... Och det är här... som jag nu tappar kontrollen... Gång på gång på gång..!

... Och finner jag ingen kontroll...

Jag sviker mest min familj... Eftersom att jag inte orkar umgås med dem. Vill avvisa dem... "Då de inte platsar i min tillvaro"...

...

Det vore ju jättebra om jag kunde få komma ut på en aktivitet...

Att JobbCoach kunde hjälpa mig att komma ut någonstans...

... Men tills dess, hoppas jag att mitt nya schema ska kunna hålla saker under kontroll iallafall..!

...

Imorgon ska jag egentligen tvätta...

Tror jag. Det var länge sedan jag bokade min senaste tid. Så att det kan hända att jag minns datumet fel!

Men orkar jag tvätta(och har tvättid) imorgon, vore det väldigt bra. För att... jag har inga rena kläder..!

Har inte haft på länge. Och det duger egentligen inte.

...