... Jag planerar helsvält...

Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...

...

... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...

Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!

...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...

... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...

...

Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...

Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...

Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...

... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!

...

Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...

... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!

...

Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...

Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!

... Men fanns det en väg...

... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...

Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...

...

... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!

Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...

...

Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

Jag är alldeles slut...

Och det enda jag längtar efter nu, är att få byta ut känslan av uppblåsthet och irriterad tarm, mot känslan av hunger och svältande kropp...

Jag vill inte leva med något av det. Inte lida mer. Utsätta mig själv för det ena smärtsamma efter det andra...

Men det är där jag är. Där jag befinner mig... Och ju längre jag andas, desto mer övertygad blir jag...

"Det är här jag befinner mig, har befunnit mig... och kommer att befinna mig"...

För att jag kommer inte att ta steget mot hjälpen. "Vet inte hur"...

Och jag kan inte ta mig ur det själv... "Då hade jag gjort det för länge sedan"...

...

Imorgon ska jag iallafall till 27åringen en stund.

En liten paus från vardagen.

Och en förhoppningsvis lugnare mage när jag vaknar...

... Och så borde jag svara på 23åringens mess...

Men orkar inte träffas. Vill inte heller avvisa...

Ja, nu blir det tillbaka till tryggheten.

Förhoppningsvis inte så hård svält. Utan mer av trygghet i kontroll...

Men jag gör vad som krävs för att slippa smärtan och ångesten.. När varken aktivitet/praktik eller stöd/hjälp tycks vara något alternativ...