...

Min mage putar ut cirka sex centimeter från höften. Sådär så att jag ser gravid ut.

Den är spänd och rätt så smärtsam... Och den lägger en oro i både kropp, själ och sinne...

Några tuggor till, och det hade behövt komma upp samma väg som det gled ner... "Det får inte plats mer..!" ...

...

Jag är sliten. Trött... Utmattad...

Ögonen bränner sådär så att det känns, mest när jag blundar...

Kroppen är matt och tung...

Sinnet... Ja, jag skulle nästan kunnat somna sittande...

... Anledningen...

Jag har hetsätit...

Jag har ätit, tränat. Ätit. Tränat...

Jag har ätit ännu mer... Tränat ytterligare...

... Hela dagarna!

Musklerna känns. Jag har säkert sträckt några av dem på vägen...

Och för vart gång som jag har pressat ytterligare "mat" ner i ett redan alltför fullt utrymme, har jag känt mig tvungen att göra några övningar, för orons och magens skull...

För att göra av med lite av den kroppsliga smärtan och olidliga övermättnaden...

Och för att kanske inte skjuta i vikt såpass mycket som jag nog ändå oundvikligen kommer att göra...

... Och slutet...

Det slutade med att jag tog fram en soppåse. Gick en vända i lägenheten och slängde lite skräp...

Och så ner med resten av den "proppbara" maten i påsen.

... Och den lättnaden som infann sig efter flera dagar av manisk träning och hetsätande, när jag gjorde mig av med vad som orsakade mig en sådan smärta...

Den, med en kompletterande promenad i regnet...

Mörkret. Tystnaden... Och den härliga doften av harmoni...

Ja, jag blev med ens lite mer fri inombords... "Nu är det slut på proppandet!"...

...

Men jag är trött. Alldeles utmattad...

Magen stramar fortfarande. Och de senaste dagarna har varit en mardröm i livet...

En mardröm som jag befarar att kommer att återupprepa sig, gång på gång.. på gång...

Jag vet ju vad jag behöver.

Jag behöver ut.

Jag behöver annat att fokusera på. Annat att göra...

Jag behöver någonting som kan kännas mer viktigt för mig än vad mitt maniska självskadebeteende gör...

Jag behöver antingen någon att rå om... Eller någonstans där jag behövs...

En aktivitet eller ett husdjur...

Och då dessa saker knappast kommer att ta bort detta djupt inrotade problem med ätandet(utan bara möjligtvis ge mig lite avstånd till det), skulle jag egentligen behöva stöd från någon ätstörningsmottagning...

... Men jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna uppnå något av det.

Det känns helt oöverkomligt att varken komma ut på någon aktivitet, våga skaffa ett husdjur, eller få(och behålla) kontakten med sjukvården...

Och jag har gett upp om det.

Det fanns en tid då jag fortfarande trodde någonstans att det kanske fanns en chans. Att det tids nog skulle hända... Att jag skulle kunna ta mig framåt med tiden...

Men inte nu längre. Det har gått för många försök. För många försök utan framgång...

Och då jag nu har sjunkit längre ner i min ätstörning än någonsin förr(känns det som, iallafall)...

Ja, jag vet inte...

...

Men nu har jag iallafall slängt den "mat" som jag har proppat på de senaste dagarna. Och fastän jag har "proppbara" saker kvar hemma, tror jag inte att jag kommer att använda dem till det(hoppas jag inte)...

Nu ska jag försöka undvika att svälta mig själv. Se bortom alla kalorier. Och bara äta lagom stora portioner. Helst tre gånger om dagen...

Men jag kan ju inte säga att svälten inte känns extra lockande just nu...

Så det kan hända att jag trots allt vänder mig dit igen...

Det viktigaste är dock att jag inte börjar hindra mig själv ifrån att äta när jag är på besök eller har besök.

För att då blir det ju återigen jobbigheter med kombinationen av ätstörning och socialt liv..!

...

Jag ska fortsätta fundera lite grann över hur jag kan undvika att fokusera för mycket på ätandet...

Jag behöver ta mig ut. På en aktivitet...

För att... Ett husdjur tror jag att blir alltför krävande för mig...

Och att bara åka in till stan, för en "meningslös" promenad... Eller att enbart förlita mig på att hälsa på syskon och föräldrar någon gång ibland...

... Nej, jag behöver något fast. Någonstans där jag kan vara och ska vara varje dag.

... Som när man gick i skolan. Det var liksom rutin. Schemalagt... Och obligatoriskt...

Ja, obligatoriskt. Jag behöver någonting obligatoriskt...

Men jag går på aktivitetsersättning... Så då finns det ingen som tvingar mig... Ingen som förväntar sig...

*Suck*...