... Jag har slut på ork.

Nu orkar jag inte mer. Varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt...

Jag är helt utpumpad. Slut... Kvävd... Och hela den här veckan har bestått i studsande tvivel...

...

Jag har varit hemma hela veckan... Tror att jag åkte in till stan en gång i tisdags. För att som vanligt, ta en kort promenad... Eller vad jag nu gjorde... Kanske satt jag bara ut tiden också... Jag minns inte riktigt...

... Men i tisdags gick mitt busskort ut. Och jag bestämde mig för att ta en paus. En semester ifrån dessa tvång att åka iväg för att "utnyttja mitt busskort"...

Det blir ju nästan aldrig av, att jag bara tillåter mig själv att stanna hemma. Eftersom att jag alltid finner någon anledning till att ladda om busskortet igen... Att jag är uttråkad. Rastlös... Otålig... Eller att jag har något ärende i stan...

... Men jag kände att jag behövde en semester. Och har nu inte fyllt på mitt busskort igen. Vilket jag däremot måste göra nu till veckan... Då ju pappa fyller år. Överraskningsfesten ska äga rum... Och så måste jag handla inför den...

...

Att det ska kännas som en semester, att slippa åka in till stan för en kort promenad och sedan ta nästa buss hem igen... Det säger ju rätt så mycket om hur lite energi jag har just nu...

Och förutom brist på energi, är jag också väldigt stressad... Stressad inför pappas fest. Inför all press och osäkerhet jag känner inför den..

Att inte kunna äta. Att äta för mycket... Att inte veta hur mycket jag ska äta...

Att inte veta hur jag kommer att känna efteråt... Hur jag kommer att må...

... Och att orka vara social. Hjälpa till... Att veta utan att någon säger till en, vart jag behövs och när...

...

Jag har tvivlat en hel del på vad jag gör. På vart min kropp är påväg...

Jag har varit orolig för att snart tappa kontrollen över mig själv. Att få plötsliga krampanfall... som senare kan leda till hjärnskador... "-Och då verkligen mista all kontroll!"...

Jag har funnit mig själv i att drömma. Att önska...

Att nästan... hoppas...

Samtidigt som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan se mig själv i en annan situation än vad jag är i nu... I ett annat liv... Med en annan känsla inombords... och ett annat sätt att hantera allt på...

Jag kan inte se...

Det finns inte i min världsbild, att jag skulle kunna bli lycklig... Komma längre i livet, med mig själv, än vart jag är nu...

Att jag någonsin skulle kunna vända håll och sluta skada mig själv på det här sättet...

... "Och ju längre jag fortsätter på den väg jag nu vandrar... Desto närmare döden tar jag mig"...

Så är det. Det är sanningen...

För att. På det sättet som jag äter nu, förlorar jag alltid mer näring än vad jag drar i mig... Vare sig jag ligger raklång på soffan och blundar hela dagarna.. -Eller promenerar, tvättar, städar och lagar mat..!

-Jag kommer att gå ner i vikt... Och fortsätta med det!

"Och när kroppen inte längre hittar någonting att ta av... -Vart kommer den då att börja gnaga efter energi?"...

... Jag har legat där i sängen om natten. Stirrat rakt ut... Och bara...

Jag har sökt efter det rätta stället att lägga mina olika kroppsdelar på... Utan att dessa ska röra vid varandra. Då bara känslan av mina hårda kotor och djupa dalar i kroppen, gör mig orolig...

... Japp. Orolig...

Och ändå. Fastän jag ligger där och tänker på min familj. På att det inte gör någonting för mig om jag dör. "Bara jag slipper rädsla, panik och smärta".. Men att min familj finns. Och jag vill inte lämna dem...

Trots att jag vet att livet kan ge mer...

-Så kan jag inte vända håll... Jag vågar inte... För att jag kan inte se...

Jag kan inte tro. Inte någonstans. -Att det kan bli bättre. Att jag kan må bra. Skratta och le i daglig bacis...

Jag kan inte se mig själv lycklig. Med kärlek i vardagen...

Se mig själv utan ångest. Utan stress... Och utan all denna osäkerhet... Och de alltför höga, ibland orealistiska kraven...

... Och...

Jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den trygghet som jag finner i att skada mig själv... Att krama om min själ allthårdare för varje dag, med min kontroll som medel...

... Inte... Inte när det funkar så bra... När det jag med stor sannolikhet möter om jag vänder håll, inte funkar i närheten av lika bra. Ger mig i närheten av lika mycket tillbaka...

... Men trots det, har jag funderat.

Jag har några gånger, under veckans gång, funderat...

... Ja. På att vända håll... helt enkelt...

...

Jag har varit orolig för att inte orka mig iväg till festen...

Orolig för att inte orka mig iväg till affären(för att handla till festen)...

Jag har varit orolig för att jag av någon anledning, ska behöva åka flera gånger till affären... Och inte orka det...

Jag har ältat det faktum att... Hur jag än äter på den där festen, kommer ångesten, illamåendet och viktuppgången att vara ett faktum...

Och när den dagen väl har passerat, kommer oundvikligen flera sådana dagar till... Med tiden...

... Jag har känt mig pressad och stressad. Då jag har mat i frysen, som behöver tillagas.

Stressad och pressad. Ångesttung. Då jag nästan inte har några matlådor kvar att äta av... Och att jag egentligen inte orkar laga mat...

Jag har haft ångest och känt mig nere, för att jag ju egentligen älskar att laga mat. "Och nu orkar jag varken handla mat eller laga mat"...

Och jag har känt mig nästintill explosionsfärdig. Då stöket i min lägenhet. De dammiga, håriga, grusiga, sandiga... Kladdiga, skitiga.. golven.. -De smutsiga bänkytorna och borden...

All disk som jag inte orkar ta hand om... Tvätten som behöver tvättas... Det kladdiga handfatet i badrummet...

... Ja, och jag orkar ingenting. Helt enkelt...

Jag önskar bara att allting kunde försvinna. Gå upp i rök...

-Trots det, fortsätter jag planera måltider. För att det måste göras. "Mat ligger och blir dålig. Gammal"...

Och trots min brist på ork. Min totala brist på framtidstro... Eller ens någon framtid(!)... -Kan jag fortfarande på något sätt se... vad livet hade kunnat innebära. Innehålla... Vara...

... Och ibland.. -Även om jag oftast är för stressad för att kunna njuta av någonting alls... -Känner jag mig fortfarande rätt så lätt inombords. Glad.. Trots att jag bara sitter hemma. Ensam, hela dagarna...

... Och likt som när jag nästan gräver ner mig under golvet när jag känner att jag stressar ner varenda tugga "utan att smaka"... -Blir jag sådär, nästan flygande glad när jag känner att jag riktigt njöt.. och att det "inte hade kunnat vara bättre"...

...

Veckan har varit tråkig. Lång... Och jag har knappt gått utanför dörren...

Den har handlat mycket om att ladda hjärnan för att ta steget mot att laga ny mat...

... Och idag gjorde jag det...

Men matlagning innebär stress... Det innebär ångest och stök...

Och det innebär en jag som har armar och ben både högt och lågt.. Medans hjärnan håller på att dela sig i miljoner små kläggiga bitar. Samtidigt som hjärtat försöker slå sig ut genom bröstet...

Och det innebär en eftervarande stress och ångest. En tung och rörig känsla inombords, som får mig att inte kunna koppla av för någonting sedan...

Inte förrän allt har landat inom mig. Alla intryck.

Inte förrän maten har lagts undan. Alla rester som inte blev tillagade, undanskyfflade någonstans...

Inte förrän all disk och skräp. Allt kladd har tagits omhand...

... Och viktigast av allt...

Inte förrän jag har lyckats acceptera "hur, vad och varför"...

Hur reslutatet blev. Vad som ledde mig till reslutatet...

Förrän jag har lyckats komma fram till vad det egentligen var för resutat jag ville ha... Och om det som blev, blev bra eller dåligt...

Ja-a...

Inte förrän jag har landat ordentligt och lämnat dagens matlagning bakom mig...

...

Därför blev det, efter veckans stress och press. Ångest inför att laga mat alls. -Också stress, press och ångest av att ha lagat maten...

Vilket ledde till någonting som ger mycket ångest och misslyckandekänslor... -Ett stressätande utan att smaka, till nästa måltid.. "För att det är omöjligt att äta långsamt och njuta, när man känner såhär inombords"... Det går inte...

Skriva, skriva, skriva...

Och ingen som helst ro till att varken se på tv, lyssna på musik, promenera... -Eller ta hand om köket... som jag egentligen borde göra!

Ingen ro till någonting...

Och jag vill bara bort. Ha ett avslut...

Det här livet duger inte... Och nästa vecka... -Stress... Resten av livet... -Meningslöst.. -Stress... -"Hur länge har jag egentligen kvar?"...

... Men jag kan inte vända håll... Jag vet inte hur...

Och det är det värsta...

...

Okej. Något mer om den här veckan?

... Nej jag tror inte det...

Så god natt med er <3