...Jag äter. Jodå... Och det känns jobbigt på alla sätt det kan kännas jobbigt på...

 

... Jobbigt att bli mätt. För mätt...

Jobbigt att jag "äter fel" hela tiden. Alltså på ett sätt som "egentligen inte ingår i min dagskost"... Fel saker vid fel tidpunkt. För mycket av det ena. För lite av det andra...

... Och jag kan bara inte sluta tänka. Oroa mig... Älta vad, hur, när och varför...

Och den ständiga längtan till få sluta äta igen. Att allt i mina skåp, tar slut igen...

 

... Jag orkar inte.

För att när det väl tar slut och jag känner att jag har tagit mig igenom mycket nog... så kan jag ändå inte tillåta mig själv att börja svälta igen...

Allt är ett evighetsspel! .. Och jag måste leva med det här, tills dagen då jag äntligen får lämna. "Det här är livet"...

... Jag måste ju äta.

 

...

 

Dagen idag.

Jag klev upp vid nio, när klockan ringde. Tänkte äta den frukost som jag har och har haft väldigt länge på mitt schema... Och märkte att den inte hade hunnit tina helt...

Så det fick bli smörgås istället. Inte kul. Inte rätt... Men gott.

 

...

 

I säng igen. Och klev upp till HemTillGården...

Och det blev lunch. Gjorde mig en egen wrap med sallad, grönsaker, rödbetssallad och några köttbullar...

"Inte rätt". Men orolig över brödet som jag hade köpt till att göra wrap med. Någonting som jag inte brukar köpa. Alltså inte har någon plats för... "När ska jag trycka in dem i min dagliga kost?"...

 

... Så det fick bli till lunchen. Ingen soppa. Då wrapen är för stora... "och jag vill inte riskera att börja hetsäta eller bli för mätt"...

 

...

 

Jag var stressad och kände mig obekväm. Hade ångest för att jag inte orkade någonting. Orkade inte diska. Inte städa iordning... Jag skulle inte orka laga mat... Och jag hade bekymmer som var omöjliga att lösa.. Och fortfarande är... "Jag kommer inte att orka... Det går inte att leva och att äta samtidigt"...

 

... Så trots att jag idag tänkte stanna hemma och göra lite sysslor. Kanske till och med orka laga mat "fastän jag inte visste hur jag skulle få ihop det. Lägga detta pussel"...

"Kanske orkade jag duscha också, efter alldeles för lång tid utan?"...

 

... Men nej.

Hellre än att sitta hemma och må dåligt, och bara önska att jag kunde få allt att fungera... och ändå inte få det gjort.. Så bestämde jag mig för att lämna hemmet för en stund...

En vända in till stan, bara. För att sedan ta första bussen hem...

... "Så fick jag ta tag i ätandet när jag kom hem igen"...

 

...

 

På bussen, funderade jag fortfarande över det här "livsförödande dilemmat".. Men jag mådde inte sådär desperat dåligt av det. Då jag fick lite distans till problemet för en stund...

Tankarna kretsade kring hur det hela skulle måstat sluta till slut... Hur jag skulle orka leva... Och ifall jag någonsin skulle kunna få det att gå ihop...

 

...

 

Jag messade Boendestöd för att fråga om ansökan till aktivitetsersättning... Men förstår inte mycket mer nu än innan, hur jag ska gå tillväga...

Hon säger ju att hon kan hjälpa mig på måndag, då hon egentligen ska komma...

Men jag känner mig alldeles för uppgiven för att veta om jag vill ha boendestöd eller inte, just nu...

Jag vet ju inte vad som tar mig vart... Och alla vägar tycks leda mig bakåt, i slutänden...

 

...

 

Jag tog mig en kort promenad. Klev av bussen lite tidigare, och promenerade resten av biten till busstationen...

... Bestämde mig efter en stund, för att gå en kort promenad till. Då bussen inte skulle komma förrän om tjugo minuter...

 

...

 

Och så, på bussen och hem igen...

 

... Väl hemma...

Jag lagade mat.

Stekte schnitzlar... Då jag tror att de hade legat i frysen längst. Iallafall av de öppnade sakerna...

Och så kokte jag ris och pulversås till det...

 

... Jag var hela tiden stressad...

Stressad över vad jag åt. Vad jag borde äta... Stressad över maten i skåpen... och över disken i hoarna. Skräpet på diskbänken... Och det faktum att jag måste diska om jag ska kunna fortsätta... Och även sedan, efter varje gång jag har ätit...

Det kändes(känns) som ett omöjligt högt berg att bestiga...

 

...

 

Jag åt... Och jag blev mätt... Vilket jag inte tyckte om...

... Och disken hamnade i slasken och på diskbänken... En ännu större röra, som stressade upp mig och tyngde mitt bröst ännu mer...

 

...

 

Jag skrev av mig lite. Har nog gjort det några gånger idag...

Och så har det blivit tv... Eller ja, försök till tv...

Jag har inte kunnat slappna av. Då jag ältar hela tiden. Funderar och diskuterar. Väger fram och tillbaka...

 

... Och ärligt talat... har jag ingen tro på... Ingen aning om hur eller ifall jag ska orka leva med det här. Orka fortsätta äta...

... Ja, men. Hur jag ska orka leva och äta samtidigt... "Hur får man det att gå ihop?"...

 

... Och börjar jag svälta igen... Eller slänger en massa mat...

... Ja, hur ska jag kunna tillåta mig själv att försöka igen och igen och igen(?).. När jag hela tiden bevisar för mig själv att det inte går? ... Det är ju inte hållbart...

 

...

 

Jag diskade lite disk, trots allt. Tog tag i några koppar. Och ett fåtal skedar... Men sedan orkade jag inte mer... Och diskbänken ser fortfarande ut som en äcklig sörja... Hade det inte legat ren disk i diskstället, hade jag inte märkt att det blivit mindre...

 

...

 

Kvällsmålet blev en smoothie. Vilket var precis rätt. Då det står på schemat...

Men resten av det som skulle vara, brast... Då jag inte orkade göra iordning.

Så det slutade med en till smörgås... Och en hjärna som bara snurrade. Ältade. Läste det förenklade schemat, om och om igen. För att det kändes som att jag inte kunde förstå det.. Jag kunde inte klura ut hur jag skulle klara av att följa det...

"Och allt annat än det som står, känns så fel inombords, att det känns som om jorden ska gå under(det vore väl för väl)..!"..

 

...

 

Och nu sitter jag här. Skriver... Och vet inte alls hur länge till jag ska orka... Hur länge till jag vill det här... Det är svårt att vilja när det inte fungerar. När det känns så tungt...

Något så basalt som att äta, borde inte kunna bli så stort och livförgörande som detta känns nu...

Jag funderar ärligt på ifall det någonsin kommer att bli möjligt att både leva(ute i livet, och kanske må bra) och äta okej varje dag.. Samtidigt!

 

... Jag vill fly någonstans... Men jag kan inte fly från livet... Det kan jag inte. Har familj...

Och det går inte heller att fly ifrån sig själv... "Detta är mitt liv och jag är fast med att leva det... tills det är över"...

 

... Men hur?

Det känns möjligt om jag svälter... Men det leder mig mot döden...

.. Och det är även smärtsamt på andra sätt än vad detta är...

 

...

 

... Jag önskar att jag kunde kombinera livet med vardagssysslorna... Men dygnet har bara 24 timmar... Och med både tänkandet och utförandet...

Stress och brist på ork... Jag får inte ihop det...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

 

   

... Min mamma har ju sagt att jag kan komma över när jag vill, för en paus...

Men det hjälper ju inte disken från diskbänken. Skräpet från alla ytor...

Och det gör inte heller att maten i skåpen, blir mindre gammal... Att jag blir där i ett par dagar...

Det enda som skulle gynna mig då, vore att slippa den här stressiga tillvaron för ett tag. Få koppla av och inte bry mig...

...

Det känns som om steg ett just nu, är att diska... Jag måste bara orka...

Hur det blir med ätandet och matlagning. Vad jag äter när, och oron i det. Och så vidare...

Det får jag ta eftersom...

Kanske ska jag göra samma sak med disken... Ta lite, då och då...

Men jag orkar inte börja. Det är för stökigt...    

     

... Allt bara hamnar där jag står. På hög...

Det är ju iallafall lathet! Blir bara jobbigare sedan, att ta hand om det...

Men soporna är fulla... Mängden skräp och skitig disk i köket, gör att jag inte orkar ta tag i dem... "Det känns som om det aldrig ska ta slut!"...

... Jag måste bara ta det till mig. Börja.

Men det är tungt...

Huvudet antar det faktiska stöket i lägenheten... Och lägenheten antar lika lätt huvudets ständiga stök...

Vill fly hemifrån, och aldrig komma tillbaka(!)...

...

Nu har jag iallafall fått hem läkarintyget.. Eller läkarutlåtandet... Eller vad det nu var.. Till ansökan om fortsatt aktivitetsersättning.