... Jag orkar inte mer...

Jag orkar inte fortsätta äta. Inte fortsätta tänka...

Jag orkar inte bry mig. Inte ha någonting att bry mig om...

Och allt det här, gör bara att ätstörningshjärnan triggas. "Jag vill inte gå upp i vikt, när allt ska kännas såhär..."...

...

Jag vill bara kunna koppla av. Men det går bara när jag svälter...

Jag ville leva ett kravlöst liv. Där det enda jag skulle fokusera på, var att tillåta mig själv att må bra i de stunder och situationer.. På de platser där det är möjligt...

Men det förstörs av alla krav i ätandet. Av alla måsten för att få det att hända. Planeringar, utföranden... Och så diskningen efteråt...

Det är så mycket större än vad det borde vara, att få till ett fungerande ätande. Och just nu är det "ett fungerande ätande" eller svälten som gäller. Då jag inte klarar av att acceptera att äta på ett rörigt sätt som jag inte förstår...

Och maten i mina skåp, bränner hål i både hjärta och tinning på mig just nu...

Jag blir nervös när den ligger där. Eftersom att jag inte vet hur jag ska hinna äta den innan den blir gammal... Hur jag ska orka äta den alls. Då jag inte orkar få ihop det. Inte orkar besluta mig för vad, när, hur och varför. Kombinationer av allt jag har i skåpen...

... Och det känns bara som att det var ett stort misstag att ge det en till chans. Nu när jag riskerar att behöva slänga maten. Då den inte får plats i frysen...

... Och så vill jag inte svälta ändå. Och kommer därför att köpa ny mat när jag känner mig tvungen till det...

...

Nej, det var ett misstag...

Men samtidigt har jag ingen avsikt just nu, att börja svälta igen... Jag känner mig bara så handfallen. Och jag ser inte hur jag ska orka fortsätta. Både äta och leva på samma gång...

Och viljan försvinner ju lite grann när det ska vara såhär tungt... Då vill jag bara backa...

Min vilja ligger ju i att "bara vara"...

Jag är trött på att sträva efter någonting bättre nu. Jag är trött på att vilja saker. Att rannsaka mig själv varje dag... Att klanka ner på livet. Önska och drömma... Med en samtidig uppgivenhet under noll tro på framtiden...

... Jag vill bara skratta och le. Umgås med mina föräldrar och syskon... Tillåta mig själv att må bra i det jag har. Istället för att eftersträva någonting som jag inte kan nå...

...

Jag bestämde mig iallafall för att handla idag. Inte för att jag hade någon plan. Inte för att jag trodde att jag skulle gå med framgång, och lyckas "inte bry mig" om hur det går. Hur jag äter... Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ta det som det kommer. Tänka mindre... Och lyckas leva och må bra ändå...

Nej, jag var bara rastlös. Och jag ville att något skulle ske...

... Så klockan ett. Efter att ha sett på HemTillGården, gick jag iväg till bussen, med min stora väska på hjul...

Jag funderade mest hela tiden. Bävade mig lite inför vad jag nu gav mig in på. Stressade upp mig i förväg över hur svårt det skulle bli att hantera det här stora måstet som jag nu tog tag i utan plan...

...

Väl i affären, var jag stressad. Förvirrad... Och kluven till det mesta.

Men jag gick in dit, med tanken att det inte skulle finnas några måsten eller borden. Jag hade ingen lista att följa. Utan jag skulle gå på känsla. Köpa vad jag hade lust med. Vad som kändes rätt. Och strunta i allt annat. "Så fick det bli som det blir"...

... Men det var svårt. Och jag behövde ju samtidigt ha någon slags tanke med det hela, i huvudet. Vad jag skulle ha det till. Varför jag köpte just det... "Skulle det annars bli uppätet?"...

...

Det blev mycket varor i min korg... Och jag blev mer stressad över ifall jag skulle orka få på och av väskan på bussen...

... Men det gick. Fick lite problem när jag skulle på. Då jag inte lyfte den. Och bussen stod för långt ifrån trottoaren. Men det gick till sist...

...

Väl hemma, har jag ätit. Jag har ätit alldeles för mycket. Då jag är stressad... Vilket leder till oro och uppgivenhet...

Det höjer ju liksom inte min självsäkerhet, vad gäller att klara det här och orka med... När jag samtidigt inte kan lita på att jag kan äta lagom mycket...

Och som alltid... Ska jag välja mellan att hetsäta och att svälta, så blir det självfallet svälten...

...

Jag lagade dock ingen hemlagad middag idag. Utan satte bara en färdigrätt i mikron... Sedan blev det semlor, två stycken. Vilket var mer av stress än av sug. För att, jag hade ju kunnat vänta till senare...

.. Och nu till kvällen blev det en smörgås. Och där stoppade jag mig själv.

Men trots att jag hindrade mig själv denna gång, från att äta mer, mer och mer. Så känner jag fortfarande av stressen. Då jag bara vill bli av med all mat igen. Så att jag slipper den...

...

Imorgon måste jag diska... Om jag ska orka fortsätta äta. Frukosten funkar nog ändå. Om det jag tog fram ur frysen har tinat, det vill säga...

Men det är så olidligt skitigt i köket nu. Och ska jag kunna laga mat någon dag framöver, när jag väl orkar.. Så måste allt skit bort.. Disken måste diskas...

... Och ja-a...

...

Ja, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Och jag vill bara fly, innan jag exploderar...

... Jag orkar inte med stressen. Alla tankar som gnager i mitt huvud. Att känna mig hjälplös på grund av någonting som jag är tvungen att hantera varje dag...

Och när inte svälten känns som något alternativ längre... "Vad ska jag göra?"...

... Jag vill orka leva också. Och inte sitta fast i mig själv, med dessa mörka och tunga bekymmer...

...

God natt med er <3

... Okej. Jag delar mina diskussioner här, också. Verkar det som..

Problemet är ju att jag glömmer varför jag sätter mina restriktioner till bloggandet. Då jag gör det när jag av någon anledning mår dåligt av att blogga...

... Så från och med nu, kommer jag helt enkelt att gå på enbart känsla. Delar det som jag har lust med. Och håller resten för mig själv.

Förvirrande för mig. Men som allt annat. Jag får acceptera det. Annars bränner jag hål i skallen, med allt tänkande. Bekymret med ätandet, är tillräckligt...

Jag har köpt saker idag, som jag inte brukar köpa. Saker som inte förut(i regel) har ingått i min kost. I något av målen. Något för mig som ensamstående, helt nytt...

Vilket gör att huvudet bara snurrar. Det känns så osäkert vad jag ska göra med denna mat. Hur jag ska äta den, och när...

Och möjligheterna. Alternativen som ändå finns, gör mig osäker... Då jag inte riktigt orkar komma fram till hur jag vill göra. Eller hur jag vill variera det. Då det räcker till flera måltider...

.. Det som också gör mig stressad, är hur mycket mat jag nu har hemma. Då jag inte orkar ta kontroll... och äta någorlunda regelbundet. Orkar inte komma fram till vad jag ska äta när...

.. Och om jag inte orkar med stressen och oron som blir... Vart gör jag av all denna mat?

... Och att orka handla...

Idag listvägrade jag. Jag blir stressad av handlingslistan. Jag tänker strunta i matlistan...

Men även utan listor, blir det rörigt i huvudet. Jag kan inte "bara vara", när det är någonting i vardagen som behöver fungera och gå ihop hela tiden...

...

... Jag kommer inte att kunna äta lagom mycket, om jag är ständigt stressad... Och jag kommer inte att orka äta tre till fyra gånger om dagen, när det kräver såhär mycket tankemöda, ångest och osäkerhet av mig...

Och så handling och diskning på det, som också tillkommer om det hela ska kunna fortgå...

...

Jag vet inte hur man kombinerar att leva och må bra, med ätandet. Än mindre hur man kombinerar att leva och må bra, att arbeta och att äta! .. Hur hinner man? Hur orkar man?

Jag undrar ju hur jag ska orka stanna kvar i livet. För att jag vet att den enda förutsättningen för att orka leva, är att kroppen slutar kräva näring... Och det kommer ju aldrig att ske!

... En sak är säker iallafall...

Trots en del djävulskap i barndomen, längtar jag tillbaka till att vara barn...

Då hade jag förutsättningar...

Nu känns varje dag som ännu ett steg i det omöjliga. Ännu en dags övertid i livet.

... Jag kan känna att jag är dum ibland(ofta). Att jag tänker fel...

Men nu är inte så fallet. Nu vill jag rätt. Även om jag har gett upp om livet och bara vill vara. Låta saker bli...

Nu vet jag bara inte hur...

...

... Jag har aktiverat alla mina matklockor.

Nu hoppas jag bara på att inte överäta under dessa måltider. Att orka äta något tillagat mål om dagen...

Och att orka diska all disk... För att imorgon blir frukosten en utmaning. Då köket är en enda röra. Och det mesta i disken...

... Men det känns inte bra... Det känns som om det kommer att sluta med blytung ångest. Ett huvud som håller på att explodera... Och en massa mat som blir slängd, proppad på, eller undanlagd i frysen. Följd av tvungen svält...

Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här!