... Jag ligger sömnlös. Fortfarande...

Och dagen blir ju såå lång...

... Imorgon väntar ännu en dag... En dag att orka hantera...

... Döden känns läskig. Främmande(såklart)...

Och att se på den på ett sådant allvarligt sätt nu, får det att knyta sig inom mig...

Såhär har jag aldrig känt förut...

... Men kanske är det även ett steg på vägen mot att finna styrkan till motsatsen?

... Om jag nu någonsin blir kvitt mig själv och kommer fram till, en gång för alla, vad jag behöver och inte... Borde och inte...

... Vilken väg som är den rätta, och kanske enda möjliga.. för mig...

... Jag kontaktade MinKontaktPåKommunen igen...

Jag orkar liksom inte.

Klarar inte det här själv... Och jag går sakta med bestämt mot döden...

... Känner man en såhär stark desperation till ett avslut, kanske det är dags att tvinga sig själv att testa den där sista vägen, innan man ger upp...

För att. Jag vill inte dö. Inte än...

Jag orkar bara inte leva...

Och det enda jag kan tänka mig att jag orkar, är att lämna livet bakom mig...

Den enda vilan...

...

Får se om jag lyckas ta emot någon hjälp...

Men jag är rädd för att dö av det här..

Så, blir inte känslan av att "inte behöva hjälpen", alldeles för påttaglig, måste jag slutföra det här...

... Annars är det slut.

Över...

På riktigt...

... Jag orkar inte kämpa hur länge som helst, helt förgäves...

Lägre än såhär, kan jag nog inte sjunka... Utan att faktiskt dö...

...

Önskar jag kunde sova nu... Jag är trött...

Har inte sovit sedan halv elva eller så, igår förmiddag...

Det här blir det sista...

... Jag känner mig desperat till att vakna upp. Inse att jag måste tillåta mig själv att använda min egen styrka...

... Men ja-a...

Oron...

...

Men nu ska jag inte blogga något mer...

Lyckades bara inte formulera något mail. Så det kanske kan komma fram här på bloggen istället...

...

Ja-a...

... Vet inte vad jag håller på med...

... Det här blir nog mitt sista inlägg på den här bloggen...

Blir bara frustrerad på att skriva om det...

... Om livet lättar, kanske jag kommer tillbaka någon gång...

Men nu måste jag bara... isolera mig, känns det som.

Se till att antingen kämpa hårt... med alla mina krafter... Eller ge upp helt, och inte gnälla om det... Ja, inte till andra iallafall...

... Jag sitter hopkrupen i soffan. Med tre fleecefiltar och ett halvtjockt täcke.

Fryser. Försöker koncentrera mig på lite tv...

... Men jag har inte sovit någonting idag. Inte på över.. eller närmare trettio timmar...

Och jag har ångest. Känner mig tung och grå. Dyster...

... Det enda jag har fått i mig idag, är en kopp kaffe med en lite större skvätt grädde i. Och en kopp te, med väldigt lite grädde och lika lite flytande honung i...

Självvalt... och inte alls lika utmanande som igår...

...

Men nu är det iallafall bestämt. Valt. Beslutat...

Ska jag klara det här, så gör jag det på egen hand... Annars får det vara...

... Och jag ser inget hopp. Inte längre...

...

Jag behöver vila. Men det finns ingen sådan plats. Ingen plats att permanent hämta mina krafter. Styrka och tro...

... Jag önskar att jag kunde se eller finna några möjligheter. Att det hade funnits en lösning på det hela. En fri... oblockerad väg i livet...

... Men nej...