Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under november 2015

Av D - 23 november 2015 01:04

 

... Men jag känner mig stressad.

Har lust att äta, äta, äta...


Kanske ska jag bara tillåta mig själv att proppa..


... Ja. Bästisen messade idag. Inatt.

Och det kändes som om jag hade ignorerat henne länge nog, nu.

Jag menar. Folk som bryr sig. Jag borde behandla dem på samma sätt :)

... Och det kändes inte så tungt idag ;)

Av D - 22 november 2015 21:22

Hmmm...

 

Jag har inte orkat ha datorn på, sedan igår när jag skrev det där korta inlägget...

Men nu ska jag väl försöka mig på att beskriva min helg.

 

... I fredags.

Jag vaknade på morgonen, som vanligt. Åt frukost klockan nio...

Och sedan...

 

... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag hade ställt klockan på halvnio istället. Då jag skulle hinna äta frukost innan det var dags att gå till bussen.

 

Diskat hade jag inte gjort. Inte på ett par dagar.  "Och inte heller att jag skulle orka det... SÅ tidigt på morgonen!"...

 

...

 

... När klockan blev...

Ja men strax efter nio, tror jag.. Så gick jag iväg till bussen.

Jag var glad. Jag var lättad... "IDAG skulle jag hem till mamma"... "Och ATMOSFÄREN utanför mitt fönster, såg alldeles UNDERBART harmonisk ut!"..

 

Väntade på bussen...

Fick åka en redan medvetet FULL buss till stan.

Jag förstår inte hur alla ungdomar.. i typ gymnasieåldern, kan åka bussen som är i stan vid TIO... Och så ska de VIDARE med tåget!

... "När BÖRJAR dessa ungdomar?"...

 

... Det var iallafall tvunget att sittas BREDVID någon. Då alla såklart sprider ut sig så gott det går...

... Satte mig bredvid en harmlös SOVANDE kille. "DET blir bra"...

 

Dock så kände jag mig inte särskilt lugn...

Killen bredvid mig, kändes bara obehaglig till en början. Men då jag märkte att han satt YTTERST stilla... Och bara fortsatte sova, lugnade jag ner mig ganska fort, när det gällde honom...

 

Dock så var det fortfarande obehagligt med RESTEN av alla människor runt omkring mig...

Så jag satt rätt så spänt... Och kunde inte RIKTIGT slappna av på det sätt som jag gör när jag åker mina NORMALA bussar...

 

... Men det var bättre än vad det BRUKAR vara...

De flesta satt ju och nickade till, på sina platser...

Så det kunde ha varit värre :)

 

... Väl inne i stan, kliver jag av på tågstationen... "Bara ifall ATT killen bredvid mig, vill kliva av där"..

"Och så KAN jag ju kanske MISSA nästa buss, om jag kliver av på busstationen"...

 

Fick vänta i en kvart.. tror jag...

 

...

 

Väl hos mamma...

Ja, vi började prata, rätt så per omgående.

Då det första hon frågade när jag KOM, var hur det var MED mig...

 

Jag märkte redan DÅ, på hennes RÖST, att hon kanske hade varit lite orolig den sista tiden...

... Och det kom även FRAM under dagens gång...

Hon och pappa hade reagerat på hur jag hade svarat på messen, och på att jag inte hade känt för att komma ÖVER, den senaste tiden...

 

... Och under helgen som VAR nu, har jag och mamma pratat VÄLDIGT mycket om min situation och hur jag mår och sådär...

Det kändes liksom helt naturligt...

 

Det är dock inte ALLTID som det har GJORT det...

Jag menar. Jag pratade knappt ALLS med mamma och pappa när jag växte upp...

Och den första och ENDA gången som en klasskamrats mamma hade ringt hem till oss för att uttrycka sin oro för MOBBNINGEN som pågick i SKOLAN, så FÖRNEKADE jag det bara...

 

Jag ville inte ALLS prata om sådant.

Jag ville inte ha någon uppmärksamhet... Ville inte heller ge någon ANNAN problem...

 

... Det var inte förrän jag flyttade HEM igen, efter att ha bott i H*vetets stad i fyra år, som jag BÖRJADE känna mig lite mer trygg och öppen med mina föräldrar...

"Det gick ju liksom ÄNDÅ inte att förneka att man mår DÅLIGT, längre".. Med tanke på sjukhusvistelserna...

 

Pappa, till den grad att jag kan PRATA med honom. Säga fler ord än vad som ingår i EN mening...

Och mamma till den grad att vissa känsliga saker faktiskt KAN berättas.. "Även om de kan skapa oro eller skilda meningar"...

 

...

 

Pappa kom hem vid femtiden. Då satt mamma och jag fortfarande vid tv:n och pratade. Pratade och smågluttade lite grann...

 

Det blev middag...

Och när pappa ställde samma fråga som MAMMA hade gjort. Och nästan SÅG lite orolig ut, kunde jag inte denna gången svara...

 

Det var inte ALLS lika lätt att uttrycka känslor när det gällde honom. Även om mamma fortfarande SATT där bredvid...

... Nej, så det blev inget med DET... Jag blev bara stel som en pinne. Och började istället berätta PRAKTISKA saker som jag hade gjort sedan sist vi träffades... Vilket var typ en MÅNAD sedan!

 

...

 

Efter middagen, tror jag att vi satte oss vid tv:n..

Vi dukade upp med glass, muffins, bulle och pepparkakor...

 

... Och blev sedan sittandes där, fram till klockan elva på kvällen.

Då mamma och pappa började göra sig klara för sängen...

Och jag satt kvar vid tv:n... i TVÅ minuter! ... Innan jag insåg att jag nog var för trött för att sitta kvar...

 

...

 

Det blev ingen sömn för mig på ett par-tre timmar...

Först lyssnade jag på naturljud på mobilen, i form av skvalpande, brusande vågor... Som jag ibland brukar använda mig av i hopp om att kunna koppla av och somna... Funkar ibland. Ibland inte... Men det ÄR trots allt det ENDA ljudet som har funkat ALLS för mig... Alla andra har verkat uppstressande istället!

 

... Efter det, lyssnade jag på lite radio...

För att sedan gå över till att kolla på YouTubeVideos...

 

Låg vaken och funderade en stund. Vred och vände på mig...

Och somnade sedan...

 

Sov inte särskilt tungt. Och jag var medveten om varenda rörelse jag gjorde...

Men när klockan sedan ringde och väckte mig vid niotiden, så hade jag redan vaknat till när mamma och pappa klev upp... Och valde även nu, att ligga kvar...

 

...

 

Vid halv tio, knackar mamma på dörren...

Nu blev det kaffe, om jag ville ha...

 

Jag klev upp... Och satte mig vid köksbordet.

Drack lite kaffe... Och fick till SLUT i mig en smörgås och en lussebulle...

 

...

 

Nu fortsatte mamma och jag prata lite...

Minns inte om vad. Men lite ditt och datt, antagligen...

Och när klockan blev kvart i tolv, åkte vi iväg till stan...

 

Jag SOV hos dem inatt, eftersom att...

Ja, jag VET egentligen inte varför...

 

Men nu skulle jag iallafall hem en vända emellan att vi skulle på StandUpFöreställning på kvällen sedan.

Och på morgonen, hade pappa även föreslagit att vi skulle äta på pizzeria innan.. "Eftersom att jag skulle vara inne i stan redan två timmar INNAN föreställningen!

 

... Jag HADE ju kunnat stanna hos DEM tills det skulle börja...

Men jag var trött. Och det kändes som att SÅ många timmar till, skulle bli väldigt LÅNGT att orka med..

 

...

 

Jag VAR lite stressad och STÖRD av att jag nu skulle hem. Få vila lite grann. Kanske stressa ner... "Förhoppningsvis SOVA en blund"... Och sedan stressa IVÄG igen, efter några timmar...

"Träffa föräldrarna IGEN.."...

 

...

 

När jag kom hem, blev det iallafall en kopp varm kakao... Och en skål yoghurt med Granola...

Jag kröp upp i soffan... Och halvsov till ÄntligenHemma... Nickade till. Gång på gång...

 

Nuför tiden, är det OFTA som jag tjatar på programmet som jag ser, att det ska ta en paus. Bryta för reklam... "Så att jag kan få SOVA en stund. Sluta mina ÖGON för några minuter"...

... Men det slutar ändå alltid med att jag halvsover sittandes. Vilar huvudet mot axeln... Och bara blundar. Och antagligen SOVER jag lite lätt. För att jag HÖR tv:n. Men jag UPPFATTAR ingenting. Hänger inte MED... Och HÖR egentligen inte vad de SÄGER...

 

... Jag skrev ett kort inlägg till bloggen...

Och när klockan blev runt fem, gick jag iväg igen, till bussen.

... Nu skulle jag träffa mamma och pappa, utanför pizzerian.

 

...

 

Jag visste inte RIKTIGT vilken gata jag SKULLE till... Men jag visste UNGEFÄR. Då jag frågade mamma och pappa, innan jag lämnade dem...

 

Så jag började bara gå. Sneglade in på alla gator som jag gick förbi. Och såg sedan med ENKELHET, vart jag skulle in...

... "Jag går ju en del i stan", liksom...

 

...

 

Mamma och pappa blev lite sena. Och jag fick inte heller någon sms. Fastän jag hade sagt att de kunde messa när de närmar sig...

Så jag blev lite osäker på om de hade börjat BRÅKA eller något...

 

... Men till slut, kommer de. Vi går in på pizzerian... Och jag märker ganska FORT, en slagt stelhet i luften...

De verkar lite tysta och... "ointresserade"...

Sådana saker som gör MIG osäker. Osäker på vad de förväntar sig av mig. Vad jag ska säga... OM jag ska säga någonting...

... Och när jag väl SÄGER någonting, blir jag osäker på vad de KÄNNER för det jag sa...

 

... Jag ignorerade dock den känslan. Och fortsatte som vanligt.

 

...

 

Vi åt vår mat. Mamma betalade...

Och det här med betalningen... Det störde mig såå mycket!

"Vad förväntades av mig HÄR?"... "Var det en självklarhet att jag skulle betala för mig, både vad gällde maten(som pappa i och för sig, SA att de bjuder på).. och vad gäller BILJETTEN?"... "Vilket skulle verka mest SKAMLIGT för MIG?.. Att FRÅGA om jag ska betala, FASTÄN det kanske inte ÄR så..? Eller att INTE erbjuda mig... och då verka ta dem FÖRGIVET?"...

 

... Jag kände mig en GNUTTA osäker och... "frustrerad" på detta...

Jag visste ju inte hur jag skulle HANTERA det. Vad som FÖRVÄNTADES av mig...

Och jag kände mig bara SKYLDIG.

SKYLDIG för att jag aldrig ERBJUDER mig att betala någonting... SKYLDIG för att alla ANDRA är så bra på det där. Och alltid tycks VETA hur man TER sig i sådana här situationer...

 

Alla andra verkar så mycket SÄKRARE...

Det VET när de själva borde erbjuda sig att betala... Och de är inte RÄDDA för att säga vad de tycker... Eller att SJÄLVA våga FRÅGA...

 

.. "Och INGEN säger rakt ut, vad som FÖRVÄNTAS!

 

...

 

Vi gick nu vidare till videobutiken en vända. Då pappa ville spendera några minuter innan föreställningen, på att kolla igenom begagnade köpfilmer...

 

Sedan gick vi vidare till stället där föreställningen skulle äga rum...

 

... När den väl började...

Bästa stunden i mitt liv...

Eller ja. Det var att överdriva...

Men jag har LÄNGE velat gå på StandUp, live. Och DESSUTOM med en komiker som jag känner IGEN och har SETT på en del!

 

... Jag tror jag skrattade så att jag kunde få TRÄNINGSVÄRK i magen! ...

Skrattade så att jag blev HES och behövde HOSTA :D

 

...

 

Efter showen, som slutade en halvtimme TIDIGARE än vad vi TRODDE, frågade pappa om jag hellre ville komma hem till DEM och sova över natten. "Så att jag slipper vänta UTE, på BUSSEN, i en timme. När det var så mörkt och kallt"...

 

Jag följde dem till bilen, medans jag funderade...

Men valde sedan ÄNDÅ att vänta på bussen istället... "TROTS att jag var lite småosäker av att det var lördagkväll "och många som festar på stan"...

 

Det var faktiskt rätt så HÄRLIGT ute...

Och jag ÄLSKAR ju atmosfären och den friska LUFTEN om sena vinterkvällar...

 

Jag kände helt enkelt att jag ville HEM nu. Koppla av. Och inte behöva UMGÅS med någon. Inte behöva PRATA mer...

Bara hem till MIG.. Och VILA...

 

...

 

På vägen hem, när jag sitter på bussen, messar 27åringen... Hon undrar om jag vill träffas på STAN imorgon(idag).. "eller hemma hos DIG"...

Och jag kände bara att... "Nej, jag ORKAR inte"... "Jag behöver en paus.. En VILODAG"...

 

... Så när jag kom hem. Hade gjort iordning en kopp kanel-te med grädde i...

... Så skickade jag iväg ett mess till henne. Och svarade att det inte funkar så bra imorgon...

Svarade så gott jag orkade, på hennes nästkommande mess... Tills jag kände att "det där behöver jag inte svara på"...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mess till mamma, och skrev att jag hade kommit hem.. Som hon önskade...

... Och kopplade sedan av, framför en film...

Men det var kallt. Så jag tände en massa värmeljus...

 

...

 

Jag hade säkert orkat blogga igår kväll. Men prioriterade nog att koppla av framför tv:n istället...

Och efter det, gick jag och la mig...

 

...

 

Imorse klev jag inte upp när klockan ringde. Då det kändes meningslöst. Bara stressigt...

Jag menar. Jag hade hoarna fulla med disk... Hade inte orkat diska på LÄNGE... "Och att äta FRUKOST på morgonen, skulle inte göra diskbänken MINDRE full!"...

 

... Sedan vaknade jag iallafall vid halv ett, av att 27åringen messar och säger att "Det var SYND att vi inte kunde träffas på stan idag.." och sådär...

Vilket jag inte ännu har svarat på...

 

...

 

Jag klev upp...

Satte mig vid tv:n...

... Gjorde iordning lite brunch... I form av en skål med yoghurt och granola. En smörgås med smör, ost och medwurst... Och en kopp(hade inga rena glas) ProViva... En kopp kall kakao...

 

... Sedan har jag suttit klistrad vid tv:n hela dagen...

Jag har nickat till, i soffan...

Halvsovit sittandes. Tills jag till slut LA mig ner...

 

Jag har frysit(frusit? fryst?)... Och jag har försökt få upp värmen lite grann, med hjälp av filtar och värmeljus...

Vet att det är fönstren som inte är täta. Och som måste underhållas...

Men som sagt. ETT fönster har behövt tätas på grund av läckage, ganska LÄNGE nu...

 

...

 

Jag gick iväg till affären en snabbis. För att köpa godis till kvällen...

Ett tvång som jag kände "för att jag inte har KÖPT veckans godispåse ännu"...

Jag menar. Jag köper i regel ett hekto lösvikt varje fredag...

Och även fast jag åt godsaker hemma hos mamma och pappa, kände jag att jag SAKNADE något "när jag inte fick godis köpt i fredags"...

 

Det blev ett hekto godis. 110 gram, närmare bestämt...

Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

När kvällen kom, började jag diska all disk, under pauserna av programmen...

Några saker åt gången...

För att. "SKULLE jag kunna äta frukost imorgon.. Och DÄRMED kunna tillåta mig själv att handla mer MAT.. Så MÅSTE jag ha diskat upp "åtminstone det MESTA av disken", innan imorgon!"...

 

... Jag kämpade och kämpade och kämpade...

Och nu är NÄSTAN all disk diskad.

Diskstället är fullt... Och jag känner mig nöjd för dagen...

 

...

 

Jag ska bara nämna vad som har tyngt mig idag, innan jag avslutar detta inlägget...

 

Mamma och pappa...

Det stör mig att de verkar oroliga...

Det stör mig att de känner att de behöver "hålla lite koll"...

... Och därmed STÖR det mig att jag berättade såpass mycket för mamma, som jag GJORDE igår... Och att HON sedan pratar med PAPPA...

 

... Jag VILL inte att de är oroliga... Att de tror saker som kanske inte stämmer...

Jag menar. JAG BERÄTTAR på ETT sätt. Säger hur jag känner, tänker och fungerar.. Hur jag UPPLEVER saker och ting...

... Och den som sedan LYSSNAR, uppfattar saker på ANDRA sätt. KÄNNER annorunda... Och SER det från ett annat håll...

.. Har inte samma NÄRHET till det... Samma KONTROLL eller FÖRSTÅELSE för det, som JAG har... Såklart...

 

Och det är DET som gör det så SVÅRT, när man delar med sig...

... "Jag kan inte kontrollera hur de UPPFATTAR saker och ting...

 

Visst har jag legat inne och sådär...

Och att de då inte ens kunde TRÄFFA mig. Eftersom att jag var över 35mil BORT...

 

.. Men ja. Jag har det bättre nu :)

... Men jag är samtidigt GLAD att de bryr sig. Bara de inte tror att jag ramlar ner igen "utan deras vetskap" :)

 

...

 

Så det är LITE jobbigt. Eftersom att JAG inte tänker som DE tänker... Känner som DE känner...

.. Eftersom att DE inte tänker som JAG tänker... Och känner som JAG känner...

... JAG kan inte kontrollera DEM... Och DE kan inte kontrollera MIG...

 

KOMMUNIKATION.

Viktigt...

Men såå svårt...

 

...

 

Nu blir det lite mer tv för MIN del...

Sedan ska jag väl försöka sova...

 

Jag känner mig lite pressad och orolig över allt som HÄNDER just nu...

.. Så vi får väl se hur det går med DET...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 21 november 2015 15:06

 

Skriver ett fullständigt kvällsinlägg om min fredag och lördag, ikväll eller imorgon kväll. Beroende på hur trött jag är när jag kommer hem :)

Av D - 20 november 2015 01:09

   

Såhär blev det iallafall.

Jag accepterar.


Nu lär inte tejpen släppa i FÖRSTA taget ;)


Nästa utmaning.

Få hem den till föräldrarna.

Och näst kommande utmaning. Få den under granen :)


Första lagret runt viktskivorna. Bubbelplast. Andra lagret runt viktskivorna. Papp. Tredje lagret runt viktskivorna. Bubbelplast igen(är inte säker på varför). Fjärde lagret runt viktskivorna. Rött julpapper.

Sedan. Två inslagna mindre presenter, i grönt julpapper. Varav en, skyddag med papp under.

Och sedan, den där bruna pappen runt alla julklapparna.


Japp. Jag har slitit.

Men om en månad är det över. ÄNTLIGEN!

Av D - 19 november 2015 22:17

... Alltså. Jag vet inte hur jag ska ORKA...

Hur länge till jag KLARAR det här...

 

... Jag BARA springer fram och tillbaka. Stirrar på det där paketet hela tiden...
Jag LITAR liksom inte på det. Då TEJPEN jag valde, är så dålig...

Men jag ÄLSKAR ju hur paketet ser UT nu...

... Jag vågar bara inte släppa det med blicken...

 

Är rädd att när det sedan står i källaren hos mina FÖRÄLDRAR i en månad... Så kommer alla tejpbitarna, en efter en, sprätta...

 

... Jag kanske får TA och tejpa lite extra, ÄNDÅ...

Men jag vill inte FÖRSTÖRA någonting som nu ser BRA ut...

.. Men bör ju tejpa lite mer med genomskinlig tejp. Den är ju iallafall STARKARE än den papperstejp som jag har använt som dekoration...

 

Jag vet liksom inte om jag ORKAR så mycket längre... Om jag ska behöva oroa mig och älta.. fram till JULAFTON!

 

... Och jag trodde att när jag väl har lämnat paketet hos mina föräldrar. Ja, då kommer jag nog att lugna ner mig. "För att. Då kan jag inte längre springa fram och STIRRA på det hela tiden"...

.. Men jag TROR inte det längre...

Jag tror att jag kommer att bli väldigt orolig och nervös, "när jag inte längre kan SE hur paketet "beter sig"...

 

... Så.

Hellre välmåendet före utseendet...

Eller?

 

... Men grejen är ju den. Att även om jag tejpar mer. Och då använder mer av den GENOMSKINLIGA tejpen... Så riskerar ju PAPPERSTEJPEN att tids nog släppa taget och rulla ihop sig...

Och jag vill ju inte att hela min dekor FÖRSVINNER...

... Även om INSLAGNINGEN håller ihop...

 

... "HUR ska jag kunna koppla av... Må bra NÅGONSIN igen?!"... Känns det som nu...

... Ja, den 24:e. När jag ser om det har HÅLLT sig eller inte...

... Men det är LÅNGT DIT!

 

... Det JAG skulle önska att jag visste...

"Torkar pappertejp med tiden.. När den sitter FAST i något?"...

 

Jag kommer att driva mig själv till VANSINNE med det här!

... TUR att jag ska avstå från HemligaTomten nästa år..!

 

.. Och SKA jag någon gång köpa presenter eller julklappar, ska det INTE väga mer än ett par KILO..!

... ABSOLUT INTE över TIO!!

 

... Jag kommer ju att grubbla på det här, tills det känns bra. Tills jag kommer på någonting som får mig att känna mig TRYGG...

... Undrar bara när DET blir..!

 

"Kom och ta mig långt härifrån..."...

 

Dagen idag.

Jag somnnade någon gång mellan sex och sju imorse. Då jag var på helspänn på grund av DenHemligaJulklappen, hela natten..

 

.. Vaknade sedan till klockan, vid nio...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

Jag klev upp till HemTillGården...

Och när det var slut, gick jag iväg till affären en vända. För att bocka av en av de tre punkterna på mitt schema. "Hämta ut paket"...

 

När jag kom hem igen, gav jag mig direkt på punkt nummer två...

"Slå in paket"...

 

Nu började allvaret. Det som jag hade OROAT mig så mycket för...

"HUR skulle jag slå in dessa paket?"... "Alla i samma paket?".. "Alla inslagna i olika papper, men sedan inslagna i  ett stort gemensamt?"... Och "Hur skulle jag göra på bästa sätt, för att paketpappret inte skulle gå SÖNDER av VIKTEN på presenten?"...

 

... Men jag jobbade och slet...

FICK det till sist helt inslaget...

 

Och efter att ha joxat och oroat mig. Försökt komma på lösningar till en det ena. En det andra...

.. Så kände jag mig lättad och nöjd för en stund...

 

... Men min misstro till TEJPEN. Och det faktum att när jag LYFTER det, lossnar tejpen lite grann, sakta men säkert...

Det har gjort att jag nu(FORTFARANDE) inte har kunnat SLÄPPA paketet med BLICKEN, mer än ett par MINUTER i STRÄCK!

 

... Även om jag har gjort sammanlagt SJU inslagningar i ett och samma PAKET, skulle jag bli väldigt MISSNÖJD om dessa papperstejpbitarna i den YTTRE inslagningen, skulle släppa... ÄVEN om jag så hade LIMMAT pappret samman! Så att det, ÄVEN om tejpbitarna rullar ihop sig, skulle hålla IHOP!

... För att. Det är DEKOREN. Jag blev så häpet nöjd över vad jag lyckades åstadkomma UTSEENDEMÄSSIGT. "Fastän det bara BLEV så"...

 

... Ska jag kanske KÖPA lim ändå, och LIMMA fast tejpen i paketet? .. Då MÅSTE jag ju vara säkrad!

... Men förändring. Mer förändring...

Jag är rädd att FÖRSTÖRA någonting...

 

...

 

Det blev iallafall MIDDAG...

Eller ja. Middag och middag...

Jag åt det som jag har ätit de senaste två dagarna. Vilket inte kan kallas middag...

Men ändå...

 

...

 

Det blev ett bad, därefter någon gång...

Avkopplande. Varmt..

En paus.

 

... Och sedan har jag försökt se på tv. Försökt spela lite Bejeweled...

Men haft VÄLDIGT svårt att koppla av..!

 

... Jag vill bara att någon kommer hit nu, och tar LIVETS BÖRDA IFRÅN MIG...

... Jag orkar inte BÄRA den längre...

Jag är SLUT...

 

... Jag är TRÖTT på att vilja fly från det ena bekymret av oro och ångest. Rädsla.. Efter det ANDRA, hela tiden...

.. "Det är LÄSKIGT att leva"...

 

...

 

Egentligen behöver jag diska också...

Diska.. och städa sovrummet...

För att. I sovrummet är golvet fullt av sönderklippta kartonger. Bubbelplast...

Av tejper och saxar...

.. Och DET kan jag ju inte sova i!.. Ja, om jag nu kan sova ALLS inatt..

 

... Men jag känner mig för spänd.

För spänd för att kunna tänka på någonting annat än det där FÖRB*SKADE paketet..!

... Och hade det varit möjligt, hade jag övervakat det 24timmar om dygnet, i 35 dagar!

... Ja, det är SÅ lång tid jag har framför mig!

 

...

 

... Men jag ska kolla på paketet lite till...

 

.. Se om ångesten som att hoppa över diskningen medför... är tillräckligt för att jag ska orka ta TAG i det...

 

.. Och sedan ska jag försöka koppla av...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 19 november 2015 05:53

Klockan är snart sex.. Och jag är FORTFARANDE för speedad i huvudet, för att kunna sova...


Trött sedan länge...

… Men ostoppbart fixerad vid de där julklapparna. Hur jag ska paketera dem... Hur jag ska TRANSPORTERA dem...

Och hur det sedan ska gå på julafton...


*Suck*… Jag kommer inte att kunna koppla av förrän jag har löst ut alla knutar...

Av D - 19 november 2015 02:46

   

... Rättelse...

Kartongen som den KOM i, avslöjade VART jag hade köpt paketet... Det var DET jag inte ville visa.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards