Jag försöker ta mig in i min egen hjärna. Förstå vad som stör mig..

Familjen...

Ja, det är den enda stolpe jag har.. att greppa tag i... För att inte flyga iväg...

... Men det är också den som är det tyngsta att bära...

Utan dem... Inga förväntningar. Ingen att svika eller såra... Ingen att hålla fast vid.. trots en önskan att släppa taget...

Ätandet...

Det som fyller min vardag just nu...

Något av det  bästa jag vet... Men också det jag önskar jag kunde slippa...

Den sak som suger musten ur mig varje dag...

Livet...

Egentligen den största frågan...

Det största dilemmat...

Den punkt där det inte spelar någon roll hur många svängar jag gör eller åt vilket håll... Bommarna är för många.

... Jag kommer inte framåt. Jag tror inte... Och jag vill inte...

... Fälls inte bommen ner av sig själv, hjälper jag den på traven...

Vardagen...

Jag känner ingen kontroll alls, just nu.

Jag orkar inte riktigt...

Alla sysslor. Allt som man hade kunnat hitta på, istället för att ligga som en säck potatis, i soffan...

Man skapar sitt liv, i vardagen...

Kriget...

Det ting som försvårar det hela ännu mer. Som gör det mindre möjliga, omöjligt...

Viljan som flyger åt tusen håll... Beslutsångesten...

Och frustrationen när jag känner att jag både vill åt rätt och fel håll samtidigt...

Praktiska saker...

Alla de saker som lägger sig på hög. Som behöver fixas. Avklaras...

Sakerna hos brorsan. Alla dessa kartoner...

Packa upp ur sovrummet. Inreda lägenheten klart...

Få fönstret fixat...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...