Okej. Nu ska jag försöka få ihop ett positivt inlägg, om en positiv dag.. Det är svårare än vad man kanske kan tro. Då det alltid finns problem och bekymmer i vardagen. Alltid osäkerhet eller ångest. Gnagande funderingar, INBAKADE i dessa positiva och mer LÄTTA dagar...

... Men jag ska försöka. Såklart kommer jag inte att hoppa ÖVER det negativa. Jag hoppas bara på att det positiva ska VÄGA mer denna gången ;)

Ja men..

Jag vaknade. Åt frukost...

... Nej, just det. Det VAR faktiskt annorlunda idag!

Jag tänkte liksom "Ah, vad jobbigt. Rabbla SAMMA sak idag IGEN...".

... Men idag klev jag upp till klockan. Åt frukost... och fixade iordning mig..

Funderade på ifall jag skulle hinna DUSCHA innan jag gick iväg till bussen..

Men kom fram till att HÅRET inte hinner torka på tio minuter...

Så. Fastän jag kände mig äcklig och ofräsch.. Och därav trött.. Så satte jag mig istället vid tv:n... Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall...

Men jag MINNS också att jag höll mig sysselsatt med någonting NÄSTAN hela tiden...

Jaja. NÅGONTING gjorde jag iallafall..

Satt vid tv:n en stund. Tills det var dags att gå till bussen. Klockan var strax efter nio...

... Nu har skolungdomarna börjat åka igen. Vilket märks på bussarna. Stressigare och inte ALLS lika luftigt och harmoniskt, varken på busstationen eller i bussen...

Men jag KLARAR det. Bara inget jag föredrar..

Det är ju trots allt EN sak nu när jag kan VÄLJA vilka tider jag vill åka och vilka bussar jag vill undvika, varje dag... Det blir ju ANNAT sedan när jag börjar praktisera. Får tider att passa...

Väl i stan, hade jag börjat känna mig orolig och nervös...

Jag tyckte inte om tanken på att närma mig huset där Jobbcoach satt. Tyckte inte om tanken på att bli sedd. Känna mig övervakad...

Bara en känsla jag FÅR, när någon väntar mig...

Då vill jag helst bara försvinna. Dra den svarta manteln över mig... och hoppas att de inte SER...

Jag vill varken höras eller synas.. Inte finnas till för någon som känner igen mig...

Men det var inte BARA att närma sig den "obehagliga byggnaden", som gjorde mig orolig och nervös... Utan OCKSÅ det faktum att DENNA dag inte skulle bli någonting annat än någon ANNAN dag.. vad gäller mötena med Jobbcoach...

För att inte heller IDAG, hade jag några vidare idéer om vad jag ville göra.. Eller planer på hur jag skulle lyckas...

"Det var ett dödläge"...

Jag hade en halvtimme på mig.. Nej, fyrtio minuter. Bussen blev tidig...

Och jag visste inte hur lång tid det skulle ta att promenera igenom stan...

Men jag valde trots det, att gå långsamt.. För att i det HÄR läget var "bättre sen än tidig" min synvinkel...

Jag ville vara så KORT tid som möjligt inom synhåll för "det där huset...".

... Men trots att jag gick långsamt, hade jag ungefär tjugo minuter på mig att nervöst sitta och vänta bakom hörnet.. Så att jag INTE blev sedd...

Men jag tröttnade. Började gå bortåt.. "Jag går en vända runt huset.. Så är det kanske lagom sedan", tänkte jag..

Började gå... Och så händer det där som jag brukar se på film..

Jag ställs näsa mot näsa, med en kille.. Försöker gå åt det ena hållet. Båda åt samma håll.. Står och tvekar en stund. Båda två... Och försöker sedan igen... Båda åt samma håll!

... Vi stannar upp. Skrattar till, båda två... Och så går vi förbi varandra :P

... Jag kan ju säga att, bara att TÄNKA på det.. Att SE bilden FRAMFÖR mig sedan, gjorde att jag skrattade inombords...

Det var en sådan konstig upplevelse :P

Jag var ungefär tio minuter tidig, när jag kom fram till "huset"... Jag undvek till 99%, att titta in... Ville inte råka bli sedd. Inte råka möta hennes blick...

Jag kände mig spänd och osäker...

.. Men av att stirra åt ett annat håll eller rakt ner i mobilskärmen, kunde jag ändå känna mig RÄTT så lugn...

Ja-a... Lite tidigare än sagt, ropar hon på mig... Och jag går mot dörren. Blir insläppt...

Med en stark obehagskänsla.. Nästan så att jag ville FLY.. Gick jag in och satte mig i fåtöljen...

... Och så började hon prata. Fråga...

Vilka svar jag nästan inte kunde ge... Ja, de var halvdana...

Men det bestämdes iallafall att hon skulle kontaka det där slottet som vi var på studiebesök på för några månader sedan... Och att det kanske var enklast att de bara körde förbi mig(de åker tillsammans i en liten minibuss till arbetet) och hämtar upp mig... Och sedan får vi ta det DÄRIFRÅN..

.. För att skulle HON och jag ge det en till chans, så skulle jag nog inte klara av att stanna.

... Så hon skulle iallafall höra av sig när hon hade pratat med dem.. och berätta om de hade någon plats kvar till mig...

Efter ca tio minuter, var vi klara... Och jag tog mig en relativt långsam.. eller rask.. Vet inte riktigt... promenad... För att få tiden att gå.. "En timme kvar till bussen går"...

... Jag var hungrig.. Kände mig kroppsligt svag...

Men jag hade tankar som stoppade mig ifrån att köpa någonting...

Och efter att ha varit inne på butiken och kollat ifall jag ville ha någonting att äta. Kunde KÖPA någonting, gick jag därifrån tomhänt...

Men jag funderade på att åka in igen, efter att ha varit hemma och ätit lunch... ".. Så DÅ kanske jag köper något"...

... Istället gick jag tillbaka till busstationen. Väntade på bussen. Och åkte hem...

Väl hemma.

Jag hade fått post ifrån försäkringskassan.

Ett brev som förklarade att min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016.. Och att jag, om jag ansåg att jag av medicinska skäl, inte kunde jobba eller vara arbetssökande, måste göra en ny ansökan och få ett läkarutlåtande av min läkare...

... Jag tänkte bara... "Jag TRÄFFAR ju ingen läkare... Klarar inte AV att träffa någon läkare... Är inte säker på att jag BEHÖVER träffa någon läkare...".

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags att ta tag i arbetslivet nu... Jag är inte värd ersättning en gång till... "Inte om jag har en chans på MILJONEN, att tvinga mig själv ut i arbetslivet".. Nu måste det gälla...

Dock så känner jag mig stressad...

För det första... "Om spärren ALDRIG släpper. Jag ALDRIG tar mig ut i arbetslivet... Och att det skulle hända att jag inte kände mig VÄRD några pengar då... Ja, det osar bara "min tid i H*vetets stad".. Det vill säga... INGA pengar."..

Och för det andra... "Har jag råd att bo KVAR? Vad kommer att KRÄVAS av mig på arbetsmarknaden.. för vilken summa pengar? Och vart KOMMER dessa ifrån?"...

... Ja-a.. Jag vet inte..

Men jag kontaktade iallafall Personligt Ombud. För att fråga ifall jag kunde prata med HENNE om det. För att få lite klarhet. En liten förberedande plan för min tid efter aktivitetsersättning. Så att jag vet UNGEFÄR hur det kan komma att se ut...

Men vi får se. Annars får hon skicka mig vidare. JAG vet ju inte vem jag bör prata med om sådant...

... När jag kom hem och såg det brevet, blev jag först lite deppig. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Och den tycks springa fortare och fortare...

Jag har ju alltid varit beredd. Medveten om att det kommer att hända... Men jag fortsätter hela tiden skjuta det framför mig... Och även så nu...

Men det är dags att åtminstone FÖRBEREDA mig för det oundvikliga.

... Så jag var lite...

Ja, mina tidigare planer på att åka in till STAN igen efter lunch. De kändes för en stund, inte så lockande längre...

Men trots det, hade jag lugnat ner mig tillräckligt när tiden väl var inne, för att ändå åka in en vända till stan..

Alternativet. Att stanna hemma nästan en HEL dag... Nej, DET kändes inte så lockande.

... Så jag åkte in igen. Promenerade i solen ett tag... Och gick sedan in på affären igen... För att se om jag ville, kunde.. orkade köpa något litet att äta. "Bara för njutningens skull"...

... Jag gick runt, runt, runt i affären. Fram och tillbaka. Kollade och funderade. Tvivlade och ältade... "Ja, men nej".. "Varför inte? Men varför?"...

Men så lyckades jag ändå köpa mig en munk och en Pucko... Gick och satte mig i solen. Stressåt, utan att knappt hinna smaka...

Blev lite missnöjd. Tankar som nästan exploderade. Men ändå på en rätt så LUGN nivå...

Och så tillbaka till busstationen..

Vänta på bussen... Och åka hem.

Idag fick vi ROPA i bussen. För att chauffören var VÄLDIGT borta, kan man ju säga. Vet inte om han GLÖMDE fort.. Eller ifall han var väldigt ofokuserad och inte ens HÖRDE att det plingade...

Men jag ropade. Högt... Hade nog ALDRIG hänt om det inte hade varit för att det bara var jag och någon till, på bussen. Annars hade jag nog åkt med enda upp till slutstation. Vilket bara blir knappt tio minuters promenad. Men ändå...

Klev av...

Och just när jag kommer innanför dörren, plingar min mobil till, två gånger...

Jag blev väldigt fundersam... "Jag har väl ingen påminnelse på IDAG?.."

Kollade... "Tvättid?.."

Jag var tvungen att fundera en stund. Jag kunde inte placera att jag hade en tvättid på mitt schema idag.

Kollade WhiteBoardTavlan. För att jag trodde att jag var helt virrig...

OCH.. så kom jag på..

"Ja, just det ja. Jag SKULLE ju ha tvättat idag. Men så kom ju mötet ivägen."..

Snacka mycket i tankarna. Hade HELT glömt bort den. TROTS att jag har försökt tjata på mig själv att jag skulle OMBOKA den :P

... Jag kollade på klockan. Tvekade en stund.. "Orkade jag?"...

Och så började jag slänga ihop tvätten i tvättpåsen. Väga den... Och dosera tvättmedel...

Ja, och så tog jag bara tag i det. "Det behövde ju göras"..

.. Började känna mig stressad för att jag använder så mycket kläder utan att tvätta... "Och nu behövde jag inte ens vänta på ledig tvättid ;D"...

Ner i tvättstugan. Tvättmaskinen visade ÅTERIGEN en annan vikt på kläder, än vad JAG hade vägt det till!

Grubbel på det. Försöka med minnet av tvätten, i ögonmått, väga tvätten i efterhand. Där jag satt i vardagsrumssoffan och oroade mig för illaluktande kläder igen...

"Men det MÅSTE vara rätt. Jag kan inte ha vägt tvätten till sex kilo.... och att det sedan skulle visa sig vara TOLV!"...

... Men när jag slängde över tvätten till torktumlaren sedan, så doftade de gott. Så BLEV nog rätt ändå ;D

... Jag hade även glömt en tröja som skulle tvättas skonsamt på trettio grader... Som jag kunde ha lagt i den andra maskinen, istället för hälften av den mörka fyrtiograderstvätten... Vilket gjorde att jag ÄVEN kom på att jag hade kunnat tvätta VIT tvätt(alernativt trettiograders) i den maskinen... FASTÄN det bara var ett plagg...

... Så jag började grubbla på DET en stund. Tills jag hade löst kriget... Och kommit på en lösning på trettiograderströjan... "Då jag i princip bara HAR den, så kunde jag lika gärna slänga in den i en extra maskin IDAG, som att låta den vänta flera tvättdagar TILL..".

Så jag slängde på en ny maskin med BARA tröjan i... Och trodde IGEN att jag hade doserat tvättmedlet fel. Då maskinen visade mer vikt än vad JAG hade doserat för... Även om jag DENNA gången, tänkte fel när jag doserade. Och inte vägde fel...

Men även DEN, blev ren ;)

...  Tvätten var helt klar vid halv åtta. Eller det var iallafall då som jag hämtade upp den. Vet dock inte hur länge torktumlaren hade varit klar...

Så dumt när det inte står tid...

... Jag har haft lite tankar som har bråkat med mig idag. Sådana som får mig att känna mig dum, och gör mig frustrerad...

... Men annars har det varit bra. Förutom oron för nästa års ekonomi, och arbets-och livssituation, såklart..

Men ljust ändå... Och en i stort, lättare dag än på senaste :)

Och för att inte TALA om, PRODUKTIV!

EFTER två vändor i stan. Ett möte.. Tvättning. Vikning av tvätt... Så tog jag även tag i DISKEN som hade legat och växt till sig genom lunch, middag och kvällsmål!.. FASTÄN jag egentligen var helt SLUT!

Produktiv dag. Vilket fick mig att undra om jag egentligen skulle orka MED en SCHEMALAGD produktiv dag IMORGON. Idag blev ju lite oförutsett...

... ÅTMINSTONE hoppas jag att jag orkar DUSCHA imorgon. Det MÅSTE jag orka. För att på lördag ska jag till föräldrarna. Fira 14åringens 15årsdag.

... Just det. Jag planerade veckans... En DEL av dess måltider, idag, också. Så att jag kunde avgöra när jag måste handla nästa gång. Och vad jag ska köpa då...

Var nog mest för att se så att jag inte skulle behöva handla IDAG. Vilket jag INTE orkade...

... Och det gick ihop sig till slut.

Efter mycket funderande fram och tillbaka, verkar jag ha fått pusselbitarna att klaffa. Någorlunda iallafall ;)

... God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...