... Men förutom oviljan att svika mig själv. Och rädslan för att tappa kontrollen.. Så äter jag också för att jag vill.. Jag tycker om det.. Och det faller sig naturligt.

... Jag VILL säga att det är klart att jag klarar det här. "Jag ska kämpa i motvind. Så tar jag mig enda fram... Jag KAN ju det här!"...

Och visst. Jag KAN det här... Men jag VET inte om jag ORKAR... Inte när det är såå LÅNGT att gå... Såå många hinder... Såå höga... och krokiga...

Jag sitter i värmen. Smälter bort... Äckligt.

Men...

Ja, det stör mig...

Såren i ansiktet, som jag inte vet om jag kommer att få leva med även framöver...

... Men också... det faktum att jag är trött. Blir tröttare. Både fysiskt och psykiskt..

Längtar efter ett liv bortom detta.. Ett betydelsefullt och lyckligt liv...

.. Men jag orkar inte riktigt anstränga mig...

Jag vet jag blir starkare och får mer energi.. om jag ler. Tänker positivt... Och är glad...

... Men just nu... Jag vet inte om jag riktigt har viljan...

NÅGONSTANS har jag nog den.. Eftersom att jag har svårt att lyda min brist på ork och tro... Jag har svårt att backa ich tillåta mig själv förstöra...

Men hur ska jag orka fortsätta... när jag inte orkar?

… Snart spricker det.. Jag känner det..

För att, jag tappar greppet om det enda som höll allt samman... En godtagbar kost...