Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg den 24 maj 2015

Av D - 24 maj 2015 00:32

... Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag tror att jag har svårt att acceptera livet(och mig själv) som det ÄR, liksom...

Jag TROR att jag har svårt att acceptera DET... Och jag VET att jag har svårt att acceptera upp-och nedgångar i humör och mående...

 

Jag känner bara att varje gång som någonting förändras i sinne och själ utan någon anledning... Utan att jag kan förstå VARFÖR... Så kan jag bara inte acceptera det. Vilket innebär att antingen hjärnan eller hjärtat... Alltså känslorna eller tankarna, stretar åt HELT fel håll.. Dessa hänger liksom inte ihop då...

 

... Ett rakt sträck, vore det bästa... Men så ser ju inte livet ut... Så ser ingenting ut, när det gäller levande varelser... Om man nu kan kalla oss det...

 

... Vet inte om det verkar vettigt på något sätt...

 

Så därför går jag vidare..

Trots en HEL del ångest över just bloggandet, nu på kvällen, ska jag ta och rabbla min dag..

För att imorse lovade jag mig själv att jag skulle tillåta mig själv att inte blogga när jag inte orkar... Utan bara skriva en snabb "såhär ser min vardag ut just nu-uppdatering", och sedan blogga igen först när det händer någonting NYTT i min vardag...

 

Och ja. Saker HAR varit annorlunda idag. Så jag antar att jag måste svara till mitt "tvång" att blogga idag. Ge vika för min ångest. För att... Ja-a... Saker har ju förändrats lite grann... På sätt och vis...

 

... Igår natt, innan jag somnade, hade jag väldigt mycket ångest. Iallafall som jag minns det. Då handlade det om mötet på psykiatrin... Jag kände ett behov av att veta redan nu, vad som skulle hända då... Men samtidigt ville jag nog inte veta alls...

 

.. Somnade iallafall ifrån...

Och vaknade tidigt imorse. Vilket inte var så konstigt, då jag gick och LA mig rätt så tidigt igår.

... Klev dock inte upp förrän efter... Ja, vid elva. Då jag skulle gå till bussen...

 

22åringen messade mig imorse, och...

Ja-a... Kom på varför jag inte kan säga vad hon ville...

Men det gjorde iallafall att när jag somnade om, så sov jag väldigt oroligt. Då jag behövde fylla på pengarna på mobilen, för att kunna svara henne.. Och jag har ingen lust att ignorera ÄNNU ett syskon! ...

Men även ångesten för hur lång vår konversation skulle bli om jag svarade, "oroade" mig lite grann...

 

Jag klev iallafall upp i god tid för att fylla på med pengarna och skickade iväg mitt svar..

Sedan betalade jag räkningen som jag hade fått från Boendestöd... Ja, ännu en anledning till att jag inte borde söka hjälp när jag inte tar emot den... Det kostar pengar.

Nu blev inte den här så dyr som tur var... Men när jag låg inne... Ja, tänk er en sjukhusräkning för flera månader.

 

... Så blev det iväg till bussen. Varpå jag funderade väldigt mycket... Säkert mycket det här med att jag kände ett behov av att säga bort det här med psykiatrin och fixa någonting annat... Men inte känna att jag kan. Vågar och så vidare...

 

... Hmmm. Jag minns inte...

Det känns som om det var något ANNAT som jag funderade över också... Bloggningen? ...

 

Ja, jag minns inte. Så jag går vidare...

 

... Jag handlade det jag skulle ha...

Och så väntade jag in nästa buss och åkte hem...

Åt lite grann framför tv:n...

 

Och nu har jag ångest...

 

... Och eftersom att dagen har VARIT så KONSTIG idag, kanske jag tar och hoppar lite grann igen...

Jag var ute på en promenad i solen.. Då det blev för varmt i soffan, och...

 

... Nej, jag ORKAR inte. Jag får ångest bara jag FÖRSÖKER.

Att det ska vara så SVÅRT.

 

Kan ju säga att ångesten har varit rätt så frånvarande idag. Tankarna har funnits där. Och rent praktiskt i vardagen och livet, har dagen sätt PRECIS likandan ut som den gjort det senaste...

Men rent känslomässigt... Ja, halva dagen var HELT fri ifrån ångest. En lätt känsla inombords, som bara stördes lite smått av mina bångstyriga tankar, och vetskapen om... Eller rättare sagt OVETSKAPEN om hur jag ska ta mig framåt...

Det faktum att jag inte kan se några vägar. Och att jag önskar att någonting kunde öppna sig framför mina ögon nu på en gång. Och fixa allt det här...

 

... Och sedan det, att när jag mår känslomässigt bättre, så känner jag ju ÄNNU mer att jag borde ta tillvara på det och inte låta det rinna ut i sanden...

Och eftersom att jag är en osäker personlighet som tvivlar så fort som någonting förändras, så kände jag ju även en starkare dragningskraft till att säga upp psykiatrin som jag sakta men säkert, ändå närmar mig

... "Jag skulle ju kunna leva och må bra redan NU."...

 

... Och så lägger man till det faktum, att så fort jag tänker, så inser jag även att det inte skulle fungera... För att jag inte ser några fungerande vägar och redan har betat av de som jag kan se...

"Jag mådde bra, emotionellt... Men jag tar mig FORTFARANDE inte framåt PRAKTISKT. Och hjärnan sätter sig fortfarande på tvären... Liksom det faktum att jag inte får till ätandet. Inte sköter några hushållssysslor... OCH inte kan ta emot STÖD för det!

 

... Nej, det funkar helt enkelt inte...

Och att åter ha börj... Eller rättare sagt. Efter att ha tänkt för länge. För intensivt. Så kom ångesten smygandes. Men vad kunde jag förvänta mig? Jag praktiskt taget, ROPADE ju på den!

 

... Nej, inte så mycket tankar på döden idag. Tänkt det, har jag väl gjort. Men då hjärtat gett mig en liten brake, så har allt känts mindre desperat iallafall. Vilket har varit skönt..

Sa till mig själv, under promenaaden, att jag nu verkar ha tagit mig ur den här krisen.. Men att jag oroar mig en del. För att under tre veckor, kan jag komma in och ut ur den MÅNGA gånger. Och om jag har tur.. Och BARA då.. Kan jag få komma in i en ANNAN slags kris istället! För att denna "psykiatri-krisen" är nog något av de JOBBIGASTE! ... Hellre kärlek-,husdjur-, praktik-, eller matkris i så fall.. Eller vad nu hjärnan kan hitta på... Inredning?

 

... Eller så får jag bara VILA i några veckor. Det vore ju snällt av mig själv i så fall :P

 

... Men till kvällen som sagt. Ångest. Mycket grubbel. Det gamla vanliga... Men ändå lite mer avtaggat(eller vad man nu säger) än vad det varit de senaste dagarna...

Velat säga upp psykiatrin. FÖRSÖKT att komma på andra vägar... Men insett gång på gång... "Nej. Detta är min chans" ... Vet bara inte hur jag ska orka... Några veckor till... Minuter blir till timmar. Timmar blir till dagar.. Och dagar, till veckor...

 

Men. Tänker jag inte framåt, så blir det enklare... Eller?

 

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13
14
15 16 17
18 19 20 21 22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards