... Jag tänkte egentligen inte blogga idag. Kvällsblogga...

Jag tycker inte om tanken på vart jag är påväg i livet. Emotionellt och psykiskt... Men även fysiskt...

Jag sabbar för mig själv... Och jag börjar tröttna på att skriva... Allra helst dela MED mig av en massa negativitet och ett fallerande(fallererande?) liv... Jag börjar känna mig obekväm med att skriva för mig allvarliga saker, till människor som egentligen inte berörs alls av just min situation och mina känslor... Känna mig SKYLDIG för hur TUNG min blogg blir och hur gnällig jag låter...

... Och jag... börjar helt enkelt lämna bloggandet bakom mig...

Vad som håller mig kvar, är väl det faktum att jag...

Det här skulle vara min dag i livet. VARJE dag, i flera år, var det meningen... Så har det ju inte riktigt varit. Och mitt mål att kunna läsa tillbaka om mitt liv, kampen igenom och vidare... Det är liksom lite grann förstört... Men ÄNDÅ vill jag inte riktigt släppa taget.. Den betyder för mycket för mig, helt enkelt.

Ehhmmm... Så nu när jag ändå skriver, kan jag ju lika gärna beskriva min dag idag...

... Kan ju börja med att säga att jag har allt utom härliga nätter nuför tiden. Att jag somnar på morgonen... Vaknar senare samma morgon...

Jag kan säga att jag ofta längtar efter tabletter... Eller så säger jag INTE det. För att det hör inte hit...

.. Så jag går vidare.

Inatt var nog inget undantag. Jag hade svårt att somna. Låg med mycket funderingar... Oro... Ångest och rädsla. En känsla av fångenskap med tajta rep, inom mig själv...

... Jag skrev till min kontakt på kommunen, för att kunna lugna ner mig själv lite... Har en känsla av att jag håller på att beta av alla mina orosmoment och ångestbelagda ting(om man nu kan säga så)... Så mycket som jag kontaktar henne!

Och på talan om att kontakta... Jag mår bara sämre och sämre. Blir bara tyngre och tyngre i skallen. Det blir bara svårare och svårare, att psykiskt andas... Ju mer jag tänker på min situation... Ju mer jag kontaktar.. Ju mer jag försöker se framåt.

Jag hoppar lite grann idag.

När jag gick ute på min promenad nu på kvällen, kände jag mig bara så DESPERAT till att få PRATA med någon. Att få dela med mig av mina funderingar.. Min oro för framtiden... Och min brist på ork att uppleva den...

Kanske prata om lite annat för en stund... Eller bara skaffa lite stöd i kärlek...

Jag ÖNSKADE såå, att jag kände människor. Människor som jag kunde lita på. Prata med... Men jag konstaterade ganska snabbt, gång på gång... att dessa människor FINNS inte. Inte i mitt liv...

Inte ens XSAMBON kändes bra att kontakta. Spanjoren känner jag inte... Och om jag hade varit tillräckligt desperat... Min andra sjukhuskompis, Halvturken som jag sådär hemligt kallar honom... Nej, hans nummer hamnade i soptunnan i samma veva som jag lämnade sjukhuset...

... Mina föräldrar eller syskon var inga alternativ... Inte alls. De vet för lite. Förstår för lite... De har för liten insikt... Och dessutom vill jag hålla våra samtal till det positiva. Prata glada saker... Eller kanske diskutera livet... Men inte på den nivå som det ligger på NU...

Däremot tvivlar jag inte på att jag skulle kunna ha en och annan trevlig stund även nu när jag befinner mig i denna krisen... Eller vad det nu är för något...

... Nej, jag var ensam... Och till slut bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka. Jag skulle sluta bry mig... Och jag skulle ge upp... Bara göra vad jag hade lust med... Och inte ställa några som helst krav eller förväntningar på mig själv... Varken vad gällde att komma framåt i livet, att göra någonting på dagarna... eller att komma iväg till stan, så att jag får köpa "dagens mat" varje dag...

Jag skulle sluta drömma...

För att nu orkade jag inte längre. Jag mådde bara dåligt av att befinna mig i den här desperata och omöjliga situationen. Där jag ändå VISSTE att det var jag som orsakade mitt eget lidande... och inte tog tillvara på de eventuella goda stunder som jag kunde ställas inför...

Och min hjärna var TRÖTT på att tänka... Jag var TRÖTT på att vara missnöjd och desperat.

Jag ställde mig upp från bänken som jag satt på. "Japp. Så får det bli" ... Och jag mådde rätt så bra för en stund. Satte på musik i öronen... och gick på vägkanten och sjöng till musiken...

Dock så dog känslan som jag ändå hade fått... Känslan av lättnad, i samma veva som jag tappade greppet om förståelsen för vad som var skillnaden med det NYA sättet att leva, mot hur jag har levt de senaste VECKORNA... Månaderna... ÅREN!

... Men iallafall...

Tillbaka till dagens ordning..

Jag klev iallafall som vanligt nuför tiden, upp strax innan ett-bussen skulle gå... Stressade mig iväg till bussen... Och åkte in till stan...

Dock så blev det inte två bussar idag som jag hade TÄNKT mig. Då jag inte kände någon energi eller större lust till att åka ett köpcenter bort idag... Så jag gick istället till en affär i stan, och hoppades på att inte stöta på något kännbart ansikte på vägen...

Jag stressade lite grann. Så att jag skulle hinna med första bästa buss hem igen... Orkade inte vara hemifrån... Men det faktum att jag inte känner mig särskilt pepp på att lida FÖR mycket fysiskt av att svälta, gjorde "dagens mat" till ett måste...

Jag hann med bussen...

Och väl hemma, blev det tv... Om jag inte minns fel. Och "dagens mat" med en kopp kaffe...

Jag förblev sittandes framför tv:n, medans de desperata tankarna... som jag inte minns så väl nu i skrivandets stund, lockade fram tårar i mina ögon... Och en viss desperation till... Nej. Skit samma. Jag vill inte skriva så. Inte idag. Funderar på att...

.. Det spelar ingen roll. Och ursäkta för gåtorna. Har svårt för att betsämma mig för vart jag ska sätta gränsen för "säga och inte säga" just nu... Vilket egentligen inte spelar så stor ROLL.. Med tanke på vad jag hittils skrivit.

Det blev iallafall ett blogginlägg... Eller egentligen ett inlägg i textsamlingen, som sedan hamnade på bloggen...

Och sedan drog jag på mig ytterkläderna och gick ut en stund.. Promenaden som jag skrev om lite högre upp...

Jag promenerade till trafikplatsen... Och sedan med desperat sinne. Då internet inte fungerade på mobilen, så att jag inte kunde kolla buss in till stan, gick jag tillbaka hem igen...

Jag blev jagad av en ung tjej. Kanske... Nej, jag är så dålig på åldrar. Men senare barn, tidigare tonår kanske.. Som ville intervjua(stavning) mig, påstod hon. Men det verkade mest som en lek. Ett skämt... Ja, hon hade kul... Och jag var inte riktigt på humör. Så avvisade henne på ett sätt som jag HOPPAS att blev såpass trevligt som jag ville göra det...

Och så gick jag hem... La mig framför tv:n... Och försökte låta bli att oroa mig över... situationen, mig själv... och framtiden... Ja. För oron är det ju inget säkert koncept att börja strunta i allt ÄNNU mer...

... Men jag hade iallafall turen att det var David Batra på tv:n när jag kom in. ÄLSKAR honom. Kan nog påstå att han är min favoritkomiker. Dock så hade jag ju redan SETT den föreställningen. Men lika kul ändå.

... God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...