... Nu regnar det in IGEN! Och det är bara DROPPEN alltså.

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i ifall deras jävla GOLV blir förstörda. Men jag orkar inte MED att behöva oroa mig för mina svindyra GARDINER också!

Inte nu när jag har sådana problem med ANDRA saker i livet, att jag knappt orkar leva...

Jag ORKAR inte. Och jag vill bara ge upp nu. Orkar inte kontakta hyresvärden. Orkar inte ha kvar maten i skåpen... Och jag ORKAR inte fundera över hur FAN jag ska lösa hela detta jävla LIVET! ... J A G  O R K A R   I N T E ! ! !

... Hela dagen idag, har jag gått runt och inte vetat varför jag ska orka leva mer. Då jag inte har velat gå hem igen, när jag har lämnat lägenheten. Hemmet är giftigt för mig. Och fastän jag mår rätt så dåligt ute, så slipper jag rädslan och oron.. Svagheten, för en liten stund...

Jag ville inte hem. Vill inte vara hemma. Men det är ju där jag hamnar... Det får jag bara försöka hantera så gott det går...

... Men så går FÖNSTRET sönder... IGEN! Eller börjar läcka, iallafall... Och jag vill inte HA besök. Jag vill inte behöva krångla med gardinerna som kommer att hänga ivägen...

... Och nu vill jag inte behöva bråka med min egen hälsa mer...

Jag har ständigt ont i magen. Och den är uppblåst som en gravid balong...

Det hjälper inte att promenera. Jag har ont. Och så fort som jag kommer hem, utsätter jag mig själv för mer smärta. Fastän den första inte har försvunnit...

Men nu gråter jag. ÄNTLIGEN. Ja, det har länge varit påväg... Tårarna tar inte bort smärtan... Men det brukar lätta på trycket lite...

... Jag vet inte vad jag ska göra... Jag vill springa härifrån...

Var ju bara tur att jag var HEMMA när det började regna in. Så att jag kunde rädda mina gardiner! Gaaah!!

... Jag vill svälta för att slippa smärtan... Men då sätter en annan smärta in...

Jag försöker trots det, vänja mig vid tanken på en naken skalp...

Men sedan då?..

... Borde be om hjälp nu...

Men.. "Vad behöver du hjälp med?" ... "Vet inte. Ingenting tror jag..."

... Jag har försökt mig på så många vägar nu. Lyckats ett tag... Och sedan har det spruckit... Jag har slut på ideér. Och just nu är behovet att bli av med all mat och återgå till trygghetens "dagens mat", störst... Ångrar till TUSEN, att jag slutade med den! Detta slutade i ett HELVETE!!

... Jag struntar i att beskriva dagen idag... Ska väl motvilligt maila hyresvärden nu... Oroa mig över hur jag ska lösa att gardinerna hänger ivägen imorgon, hela natten... Och sedan hantera det... Undvika mat så länge som möjligt. Åtminstone tills magen har blivit normal och inte smärtar... Och sedan bara försöka... Äsch. Klarar av vardagen gör jag alltid... Men ska väl försöka... Nej jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

Sådär. Gardinerna är nedtagna... Min lampa flyttad... Och handduken som skulle stoppa läckaget, genomblöt... Men jag STRUNTAR i golvet!! Det är inte mitt ändå...

Jag får sova i soffan inatt... Om jag nu ens  kan somna... Tårarna bara rinner... Men nu är mina gardiner utom fara iallafall.. Även om tillbakahängningen av dessa sedan, ger mig ångest..

Ögonen känns varma. Ansträngda. Och vill gärna gråta.

Magen är proppad och ytterst utspänd... Jag har ont...

Jag orkar inte njuta av naturens kärlek. Inte idag..

För att just nu befinner jag mig någonstans där allt är slut... Det lilla hopp jag ändå känner, räcker inte för att tända en gnista...

Jag vågar inte åka hem... VILL inte åka hem... Inte till detta livet... Livet där jag inte får grepp... Livet där plågan fysiskt, hinner ikapp plågan psykiskt...

… Jag önskar. Jag önskar jag kunde... hjälpa mig själv...