... Så nu är frågan.. Vad ska jag börja med?

Idag har jag påbörjat punkt nummer 1.

Det är retursopor. Kartoner och plast efter flytt och inredning, i hela sovrummet. Men får ta lite i taget. Kanske enklare nu när jag kan bocka av i en lista. Och skriva i PROCENT =) Jag ÄLSKAR att räkna i procent!

... Motivation. Motivation. Bocka av. Bocka av ;P

Kommer även att bocka av i denna lista på bloggen :)

Jag har ingen lust att berätta för världen hur jag känner, nu när jag sitter här på golvet. Ihopkurad. Med hakan på knäskålarna... I sällskap av en ÅNGEST som känns så INTENSIV att jag tror att revbenen ska spricka vilken minut som helst... En ångest som gör att viljan, lusten... ORKEN att leva en dag till.. Att vakna ännu en morgon... bara inte FINNS längre...

Nej, jag har inte lust att berätta om den känslan... Om hur min dag har varit. Hur jag ser på livet... Om hur lite jag har ro till att träffa mina syskon... Om än för en liten fika...

Har ingen lust att berätta varför framtiden känns suddig, grå och grumlig... Smutsig... Varför det känns såpass OMÖJLIGT att... Ja, ta sig varken BAKÅT eller framåt i detta livet, att jag bara vill lägga mig ner pladask... och ge upp...

Berätta om varför jag nu, i skrivandets stund, inte vet vart jag ska ta vägen. Då hjärtat snart exploderar och huvudet kokar över...

... När jag blundar hårt...

Några korta punkter om dagen...

- Imorse. Attackerad av både sms, telefonsamtal och mail... Och med "attackerad", menar jag inte att folk var otrevliga. Utan att det aldrig slutade komma. Stress.

- Jag tänkte inte åka till stan. Då "dagens mat" skulle köpas i byn idag...

Men då Soffnissarna ringde och jag blev hjälplös och förvirrad, bestämde jag mig ändå för att åka in.. Alltid LITE lättare att bära både hjärta och hjärna, när man lämnar hemmet.

- 23åringen och jag bestämde fika imorgon, på stan.. Ångest. Press.. Ingen större ork. Men måste ju FÖRSÖKA hålla kontakten.

- "Dagens mat" har stört mig... Men det är ju inte så ovanligt. Förutom att jag nu när jag har funnit rutinen och tryggheten i det hela, även dras med känslan att jag VILL ha det såhär. Att det blir SÄMRE med det bättre...

- Ja, annars. Tv. Dator. Ångest på golvet. En timmespromenad runt stan. Och lite att äta.

Ja, det var väl det. Såhär fick det bli idag. Nu blir det nog en promenad. Jag kan ju knappast gå och lägga mig... Och HÄRINNE är ångesten för tung att bära... Om inte hjärtat ska spricka och forsa över!

... God natt med er <3

... Fick precis "höra" från mamma att det löser sig(efter att jag skrivit detta kortet). Och att hon skriver upp "måndag klockan 18" ...

Så, bra med DEN saken.

... Men jag kan inte sluta oroa mig för EXAKT vilken tid det var... Och att det verkligen VAR MÅNDAG de sa! Tänk om det är något jag har snappat upp i luften... Och att det var någon ANNAN dag!!

... Jag åker in till stan ändå... Vad jag nu ska göra DÄR..

Jag blev stressad. Nervös. Detta var ett fruktat samtal... Med mycket oro för hur jag skulle få fram en leveranstid och sedan lyckas förmedla den till mamma och pappa...

... Och nu ringde soffsnubben... Tiden blev luddig... och beskedet om den tiden skulle funka, inte glasklart... Hur ska pappa veta när han ska vara här?

... Och så är det fika på stan med 23åringen imorgon... Inte MINDRE uppstressande!

Jag är trött.. Jag är hungrig... Och min hjärna kan inte sluta fundera. Älta.

Så det blir väl en halvdan bloggning idag...

... En VÄLDIGT halvdan, känns det som!

Jag vet inte ens hur mycket jag minns. Men dagen igår var ju iallafall en bra dag. SÅ långt är jag med...

Vaknade tidigt imorse. Som jag alltid gör nuför tiden. Jag tycks vara inställd på en viss tid, när jag än lägger mig... Kanske för att jag trots när jag lägger mig, alltid ligger vaken till samma tid innan jag somnar(?).. Jag vet inte...

Klev upp vid halv elva, tror jag. Och satte mig vid tv:n en stund... Men hade svårt att fokusera. Då det enda JAG satt och väntade på, var att klockan skulle bli tolv, så att jag kunde gå till bussen.

... Jag fick tiden att gå. Genom att stirra på rörliga men rätt så ointressanta blider på tv:n...

Och så när tiden var inne, och jag skulle slippa vänta för länge på busshållsplatsen, drog jag på mig kläderna och gick...

Väl i stan. Jag skulle bara köpa dagens mat. Vilket idag var en rätt så lång promenad... Jag, trots att jag försökte gå lugnt och kanske NJUTA av promenaden lite, kände mig väldigt ansträngd i värmen... och gick ALLDELES för fort för min nuvarande fysiska hälsas skull!

Men det gick bra ändå. Och när jag hade fått någonting i magen, blev tillbakavägen till busstationen inte ALLS lika jobbig och ansträngande! Dock ÄNNU varmare! Och fleecejackan och scarfen åkte av..

Jag valde att stå och vänta på bussen, i skuggan. Då... Ja, jag är väl inget fan av värmen.. Inte just nu iallafall..

Och så när bussen kom, åkte jag hem igen...

Väl hemma, har jag ätit...

Ja, just det ja. Boendestöd ringde mig när jag satt på bussen... Men jag svarade inte... Kändes inte lägligt... Och när jag kom hem, kändes det heller inte... Ja, vad ska man säga.. ENKELT att svara på det mess hon skickade, HELLER...

Hon skickade och sa att hon ville att jag hörde av mig för att vi inte hade bestämt någon plats för vårt möte imorgon... Men faktum är...

... Ja, det började med osäkerhet. Beslutsångest från min sida... Jag ville inte kontakta henne.. Säga vart det passar mig... Egentligen spelade det ju ingen roll... Men varje gång som jag funderade på att SKRIVA just DET... så kändes det bara väldigt fel.. Jag ville inte träffa henne alls.. Det var så det kändes... Jag ville inte träffa henne någonstans... Ta en promenad.. Varför då? ... Och om jag nu hellre träffade henne och bara satte oss ner och pratade... "Varför då?" ...

... Ja, jag kunde inte svara på hennes mess...

Hela veckan hade jag ändå RÄKNAT med det här mötet. Det var liksom inplanerat. Men en sådan liten sak som att...

Ja, det gjorde att jag började fundera... Och så gick det bara upp för mig igen.. "Varför?"

... Och ju mer jag funderade... Desto mindre klarhet i det hela, FICK jag..

Samma sak som i förrigår med praktikplatsen... "Varför..? ... Men varför inte?" ...

Och då jag inte, i just det HÄR läget, kan se anledningen till VARFÖR... Så...

Ja, jag vet inte.. Det kändes iallafall mycket bättre efter att jag hade sagt upp boendestödet igen... Och jag kunde sluta fundera..

Dock så måste jag finna någon väg som fungerar, snart. För att ett faktum ÄR, att trots allt så ÖNSKAR en del av mig att allt kunde bli annorlunda. Bättre.. Att allt kunde fungera. Och att jag inte skulle behöva LEVA som jag gör nu. Fastän en del av mig bara vill fortsätta som nu. För att det är tryggt. Jag trivs...

Önskar bara att det gick att kombinera de båda... Men hur kombinerar man att leva på ett skadligt sätt, med att leva på ett hälsosamt? Hur kombinerar man att njuta av livet, med att... lida sig igenom det? ...

... Jag KAN inte få det åt båda hållen... Jag måste välja.

... Men att välja är svårt... Det är VÄLDIGT svårt. Då jag trivs med det jag inte trivs med. Och jag mår dåligt av det jag mår BRA av. Och vice versa..

Men jag ska nog finna min väg. Tids nog.

Det är praktiken.. som jag vill få ordning på. Det är ätandet... Alla hushållssysslor.. och då i första hand, matlagning och inköp... Och det är ett liv med kärlek och lycka, i sig.

... Jag har det här året på mig... Sedan vill jag ut på arbetsmarknaden. Och jag vill ha ett fungerande liv.. För att jag planerar INTE att söka om aktivitetsersättning all over again!

... Men resten av dagen då...

Jag satte mig här och åt..

Jag kollade lite serier. Gick till tv:n då och då. Jag läste bloggar. Och kollade blocket husdjur... Jag lyckades till slut deklarera... Och jag har fört in siffror i budgeten, efter att ha betalat min första radiotjänstavgift...

Jag har legat på sängen och funderat... Och till slut tagit ett beslut... Och jag har(lite lätt) försökt komma fram till hur jag ska ta mig vidare... Fastän viljan inte känns tillräckligt stor för att jag ska ta tag i det inom den NÄRMASTE tiden!

... Men nu blir det iallafall sängen...

God natt med er <3

... Nu börjar det äntligen klara upp sig lite.

Soffan är helt betald och snart påväg hem hit. Tv:n är upphängd på väggen.. och vissa av kanalerna har till och med bra mottagning..

Vardagsrumslamporna har ÄNTLIGEN hittat hem hit! ... Och "min" vovve som besvärade mig så mycket för några dagar sedan, har nu försvunnit ifrån blocket... Och då krisen tycks vara över, känns det inte ens ett JOTA jobbigt ;D

... Ja, det har varit en lugn dag idag... Klart det funnits jobbiga känslor... men det hör ju till..

Jag tar dagen ifrån början. För att göra det enkelt för mig... Ja, så väl jag kan komma IHÅG iallafal!

Igår natt, slutade ändå känslorna rätt så bra... Jag hade ju ångest och kände mig tung och missnöjd, i bloggskrivandets stund igår.. Men sedan satte jag på tv:n igen.. Och fann att kanal 3 hade superbra mottagning utan några ränder alls... Och jag blev bara lugn inombords.

Sedan blev det sängen.. Svårt att somna. Och vaknade sedan tidigt på morgonen.. Väldigt tidigt... Vet inte varför. Då jag somnade... Ja, också väldigt tidigt.. på morgonen.

... Klev väl upp runt... Den var nog elva, tror jag.. Då klev jag upp och såg på tv en stund. Då jag inte orkade ligga kvar längre... Vänta på att bussen skulle gå..

Klockan fem över tolv... Eller ja. Det var då jag gick. Så lite tidigare än det, fick jag för mig att ta en promenad medans jag väntade på bussen.. Som skulle gå klockan ett.

... Gick ut. Och så när jag går där och precis har kommit på att jag ska gå till trafikplatsen om jag hinner så långt.. Ja, då ringer lampbutiken.. Den butik som jag var till igår och frågade efter min kundbeställning.. Lamporna hade nu kommit. "Ja, men vad bra. Då kommer jag över i eftermiddag" ..

Och. Lättnad.

Jag fortsatte gå.. Men rent fysiskt var jag inte heller idag, stark.. Orklös..

Men ja. Jag gick ju långsamt. Så skulle jag inte hinna hela vägen, så fick jag stanna vid nästa busshållsplats.

... Så kommer en tjej bakom mig. Går jättefort. Med raska steg.. Och att se henne försvinna längre och längre fram på gatan, fick mig att helt automatiskt och ofrivilligt, öka på mina steg... Vilket kändes väldigt ansträngade i hela kroppen...

Men antar jag blev stressad..

När hon väl hade gått såpass långt att jag inte längre såg henne, slappnade jag av en ANING.. Men fortfarande så att jag blev ansträngd...

Och så kom jag fram.. Funderade på vilken buss jag skulle kliva på. Då det gick en in till stan TIDIGARE också..

Och när jag ändå satt där... Ja, jag klev på den istället..

Jag hade ett par ärenden. Det första var "dagens mat".. och det andra var lamporna.

Så jag började med "dagens mat". Och då det var en bit att gå till den butiken, så var jag inte SÄKER på att jag skulle hinna med nästa buss hem.. Men det var målet.

Och. Ja-a. Det gick bra. Jag fick handlat det jag skulle.. Jag fick mina lampor uthämtade... Och jag hann hela vägen tillbaka till busstationen innan bussen skulle gå.

... OCH. Hem.

När jag väl kom hem, började jag min eftermiddag med att äta.. Medans jag satt vid datorn och kollade det vanliga. Mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur... Och även lite kläder på BonPrix.

... Sedan så minns jag inte riktigt..

Jo. Det var nog nu som jag började packa upp mina lampor... och såg hur himla BRA de passade i mitt fönster! ;D SKITBRA.

Däremot så stötte jag på ett problem.. Sladden var för kort för att nå fram till ett sådant där uttag i väggen... För BÅDA fönstren! ... Men EN... Hmmm. Jag vet inte vad dessa heter. Men en kontakt med en massa sådana uttag i... Jaja. Förstår ni inte vad jag menar, så är det skit samma.

Jag använde iallafall den som förlängning till ena lampan. Men ska byta ut den till en förlängningssladd istället. Och även köpa en till det andra fönstret.

Så nu fungerar iallafall EN av lamporna.. Och jag är såå nöjd!

Efter det, blev det lite tv. Ja, trots kvalitén, trivs jag bra med att nu kunna kolla på tv:n och sappa mellan de kanaler som ändå finns.. Trots att det bara är basutbudet.. Men det duger för mig. Iallafall för nu.

Och så... Ja, av någon anledning, gick jag till spegeln. Kollade. Ja, vad annars :P

Och så såg jag bara... Ja, det är så konstigt.. Jag har samma ansikte och samma hår IDAG som jag hade igår.. Och förra veckan.. Men idag var jag snygg. Vacker.. Ja, jag var nöjd med hur jag såg ut. Och jag fick bara lust att sminka mig lite. Passa på, liksom... Och denna gången, INTE för att jag var frustrerad eller stressad! Uppgiven. Nej, jag ville bara.

Och sedan stängde jag av tv:n. Och gick ut.

Det var härligt väder. Fåglarna kvittrade. Och jag mådde bra. Kände mig lugn och glad.

Jag vet jag sa till mig själv. Där jag gick och lyssnade på musik. Nynnade. Sjöng.. Att det var så SKÖNT att jag nu äntligen har fått komma ur den där KRISEN.. Att jag nu ÄNTLIGEN får känna mig lätt och FRI. För en stund.. Visst det är fortfarande saker pågång.. Och man mår ju inte prima hela tiden.. Men det är ÄNDÅ en sådan SKILLNAD och befrielse när man väl får släppas från en stor kris. En kris som man kanske inte alltid insett att man är inne i, förrän man plötsligt befrias från den.

... Jag hamnade i skogen, på ett elljusspår... Och jag bara ÄLSKADE att gå där! Höra fåglarna sjunga. Se den härliga naturen. Solen som sken upp mellan träden. Då den precis börjat gå ner.. Frisk luft... och en BRED stig...

Ja, det var underbart.

... Väl hemma igen... Det blev en kopp kaffe, framför sista delen av Jordskott på webben..

Och så upptäckte jag även att jag hade fått en faktura från soffnissarna, med den sista delen av frakten. Så nu är hela soffan betalad. Och vilken dag som helst, har jag en soffa i vardagsrummet! Vilket betyder, paus från inredningen ett tag. Ja, nu ska jag låta mig själv vila en stund. Njuta av sommaren som är påväg. Glass på stan... Ja, det blir nog bra =)

Undrar om det ska bli lite tv nu. Eller... Sängen?

... Vilket fall.. God natt med er <3

...

När jag har fått hem min soffa, ska jag bara lägga mig ner framför tv:n, och inte tänka mer. Inte göra någonting... Inte bry mig...

... Möjligtvis åka iväg en vända varje dag, för att köpa "dagens mat" ... Men annars.. Nej.

Det är bara så tröttsamt. Alltihop. Och aldrig kan det kännas helt bra.. Någonting...

Men jag tar dagen ifrån början...

Igår natt... Ja, jag minns inte så mycket. Mer än att jag inte somnade förrän efter fyra på morgonen.. Att jag låg och funderade och funderade. Oroade mig, utan att kunna sluta...

Allt som behövde göras... Allt som händer var överrumplande... Och jag kunde inte hantera allt som försigick(stavning) i min hjärna...

... Och praktiken... Ja, jag skulle inte orka... Inte just nu... Den kommer alltid olägligt... och saker hinner gå från olidligt långtråkigt, till för mycket på en gång... Innan jag hinner reagera...

... Men jag kunde inte heller skriva till Jobbcoach och ställa in... Inte igen... För att, om några dagar skulle jag ångra mig och återigen känna det där DESPERATA behovet av att komma ut!

... Och så fanns det ingen direkt anledning att INTE åka "imorgon"...

Somnade till slut. Och vaknade av mig själv, vid halv sju på morgonen...

Låg vaken. Vred och vände på mig... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle ställa in praktiken eller inte... Men fann inga anledningar till att göra det...

Förutom att jag nu grubblade så mycket, och hade gjort så länge, att jag inte orkade fundera längre... Och DÄRFÖR ställde in det hela...

Men Jobbcoach frågade om vi inte skulle försöka ändå... Varpå jag inte svarade. Då 23åringen samtidigt messade och gjorde mig stressad och smått frustrerad... "Varför just IDAG?" ... Hon undrade om vi skulle ta en fika på stan tillsammans idag.. Varpå jag svarade att jag var upptagen hela dagen... Jag var ju stressad och i mitt huvud var allt så överväldigande att allt skulle ta åtta timmar(MINST) att fixa!

... Jobbcoach ringde... Jag kunde inte svara... Eftersom att jag inte var beredd att ta något beslut till praktik eller ej, eller tala om hur jag kände och tänkte... Då jag inte visste. Då det var tomt i huvudet... Och allt var både rätt och fel samtidigt... Nej, det gick inte...

Men däremot messade jag henne direkt efter, och sa att jag inte visste hur det skulle gå. Men att jag kan väl testa iallafall... Ja, som sagt. Jag såg ju ingen fullgod anledning att INTE göra det..

... Så. Nu gjorde jag iordning mig... Det vill säga. Klädde på mig en tröja över mjukiskläderna som jag sov i(japp..)... Och gick sedan iväg till affären. Där Jobbcoach snart skulle hämta upp mig...

... Och så åkte vi iväg...

Jag var som vanligt... Om inte ÄNNU mer(!) väldigt tyst och ovillig till att prata. Jag stirrade åt ett annat håll... och att svara på tilltal... var svårt... Ville helst bara springa därifrån. Fly. Ge upp... Utan någon direkt anledning. Då jag innerst inne, ändå kände mig rätt så lugn och tillfreds.. Det VAR bara något som inte stämde... Kanske det faktum att jag har så mycket att TÄNKA på i livet och vardagen just nu... Mycket som händer... Många förändringar som sker och ska till att ske... Mycket som ska fixas... Mycket vuxet ansvar som ska tas itu med...

När vi kom dit, till slottet... Ja, det verkade nästan som om jag redan hade bestämt mig. Det skulle inte funka. Det skulle inte passa mig... Och jag skulle inte orka...

Jag kände mig extra obekväm i situationen... och att bara vara i NÄRHETEN av dessa OBEHAGLIGA(väldigt trevliga) människor... Gjorde att jag var nära på att gå upp i rök. Lösas upp till en genomskinlig dimma... och bara flyga iväg...

... Jag ville bokstavligt talat, bara lägga benen på ryggen och skrikandes springa därifrån. Längs den långa grusvägen.. Och sedan ALDRIG vända tillbaka igen.. ALDRIG titta bakom mig... Och ALDRIG NÅGONSIN möta NÅGON av dessa människor igen... INKLUSSIVE Jobbcoach! ... Och faktum är... att de hade inte gjort NÅGONTING fel. De hade pratat med mig(på ett lugnt och trevligt vis)... Obehaget låg hos mig... Jag var inte på rätt sida idag, helt ekelt.

... Nej, det gick inte att "fjäska" med mig idag... Jag ville inte in och fika. Ville inte vara i närheten av Jobbcoach... Och när hon frågade om jag ville att vi åkte eller ifall vi skulle stanna ett tag till, kunde jag inte svara... Jag visste vad jag borde... Och jag såg inte heller NU, någon anledning till att INTE stanna... Och jag var inte heller säker på att vad jag ville, var att åka därifrån... Inte heller ifall jag skulle klara av att börja praktisera där...

... Nej, jag kunde inte svara.

Jag kände mig pressad. Trängd.. Och jag tyckte inte om att hon försökte kommunicera med mig...

Jag var TVUNGEN att komma undan.. Bara för ett tag... Så jag gick undan. Tog mig en kort promenad, under funderingen på ifall jag skulle börja gå hem istället... Men respekten för Jobbcoach som ändå försöker och VILL hjälpa.. och det faktum att jag inte visste vägen... Ja, jag gick och satte mig på ett berg istället.. Jag var vilsen. Lugn och tillfreds... Men samtidigt på en dålig plats(i sinnet) ...

... Jobbcoach ringde...

Jag satt fortfarande på berget... och hon undrade nog vart jag var... Jag hade sett henne därborta. Gå runt huset och kollat efter mig... Men hon såg mig nog inte...

Jag svarade inte när hon ringde... Idag var helt enkelt ingen dag för prat... Men däremot gick jag tillbaka till henne...

Och så åkte vi hem... Det var så det slutade helt enkelt... Det blir ingenting... Och jag kände mig dum... Jag såg det inte som något misslyckande. Då jag inte hade misslyckats. Jag VISSTE ju inte hur det skulle gå(om jag hade fortsatt). Hur det kändes... Eller vad jag ville... Så jag hade ju inte misslyckats... Jag hade gjort ett val... Ett val som jag egentligen inte var nöjd med... Inte alls... Ett val efter en vilsen hjärna...

Väl hemma... Ja, jag gick och la mig för att sova..

Men jag hinner inte mer än att NÄSTAN lägga huvudet på kudden, så ringer Bromölla Möbelaffär.. Och DET var jag ju iallafall tvungen att svara på! ... Samtalet blev kort. Och vad han sa till mig, kändes inte alls varken svårt att förstå eller att ta in..

Sedan så blev det att sova i ett par timmar. För att sedan, under ångest och dåligt samvete, ta bussen in till stan...

Jag var orolig att träffa på 23åringen, och då behöva känna skuld för att jag åker in till stan men inte hade tid att träffa henne... Men å andra sidan. Det var ju dessa saker som jag skulle göra i STAN, som gjorde mig stressad!

Och så var jag orolig att råka träffa på Jobbcoach. Jobbig situation.. Men det var ju saker som bara var TVUNGNA att tas tag i.. Så jag fick lov att åka ändå...

Väl i stan... Ja, jag började med det som jag bävade MEST inför... Lampaffären.. Jag skulle nu ta tjuren vid hornen och fråga efter mina kundbeställda lampor... Riskera att känna mig tjatig eller dum..

Men det gick bra. Och han kollade upp när de skulle komma... och lugnade mitt nervösa hjärta...

De har inte lurat mig.. Lamporna ska komma denna veckan. Och de ringer mig...

Dock kände jag mig lite skyldig och dum... som hade tjatat på dem, både per mail och mobil... Men de får skylla sig själva! De har ju inte svarat på NÅGOT av dessa! ... Kanske har de inte ens LÄST dem?!

... Sedan var det in på Clas Olsson. Köpa antennkabel till tv:n...

Det gick smärtfritt.. Fastän jag var osäker på vad det var jag var ute efter.. Vad det var jag skulle köpa.. Hur den skulle se ut.. Hur lång den skulle vara.. och allt det där..

Vidare för att köpa "dagens mat" ... Och sedan tillbaka till busstationen, för att vänta på bussen...

Och det HÄR var näst intill OLIDLIGT. Det var varmt.. MASSOR av folk... Ingenstans att sitta... och en HUNGRIG mage! Jag blev alldeles TRÖTT inombords... Och jag ville bara att alla människor skulle försvinna. Så att jag kunde koppla AV!

Men till SLUT kom bussen! Efter att ha stått upp i ungefär en timme..

Och så åkte vi hem. Och till min förvåning och lättnad, blev inte bussen så full att det blev jobbigt att åka den..

... Väl hemma.. Lite att äta...

Minns inte vad det var jag fixade med innan jag gjorde min kopp med kaffe... Men jag vet det tog tid innan jag satte mig ner och kopplade av. Åt och drack kaffe..

Jag kollade säkert det vanliga på datorn..

Fyllde på mobilen. Skrev över siffrorna i budgeten...

Och började sedan försöka mig på att sätta kablarna i tv:n... Vilket inte var det ENKLASTE när den hängde på väggen.. och jag inte hade någon ANING om var de olika sladdarna skulle sitta!

Jag messade pappa, efter att jag hade försökt ett tag. Och om jag inte klarade det själv, skulle han komma imorgon efter jobbet, och hjälpa mig...

Jag fortsatte försöka. Envis som jag är. Bläddrade igenom instruktionsboken, om och om igen... Läste och kollade på bilderna.. Kände på tv:n för att hitta rätt hål... Gång på gång..

... Och lyckades så småningom hitta rätt hål... UTAN att braka tv:n i golvet!

... Sedan var det inställningarna. Nästa sak som jag hade bävat inför. Då det känns som om det skulle dra MUSTEN ur mig!

... Bara att få fram kanalerna, var en utmaning till en början. Det gäller att inte kryssa i någonting som där inte ska vara.. Och det gäller att veta vad man håller på med!

... Men jag lärde mig sakta men säkert... Och kanalerna tittade fram, en efter en... Och så inställningarna av bilden... Inte så svårt att finurla ut...

Däremot känns allt bara jätteskit. Då bilden är sämre än på min dator.. Och det känns inte värt att ha tv, om jag ändå väljer datorn..

Men jag tror inte att det är tv:n i sig. För att vissa kanaler har bättre kvalitet än andra... Ja, eftersom att jag lever i en stenåldersstad, utan varken fiber eller(i detta huset) tillgång till parabol.. Alltså jag kan inte ha några tilläggskanaler. Som ComHem eller sådant. Utan det är bara antennkabel...

Så jag vet inte ifall det är antennen det beror på. Då det blir skakiga ränder över halva tv:n..

Dock såg jag på den ändå... Ränderna märks ju.. Men jag är inte så knusslig i kvalitet och sådant. Bara jag får vänja mig... och kan FÖRSTÅ VARFÖR det är som det är! ... Så jag måste prata med pappa sedan.

... Men som sagt. Jag har lust att bara lägga mig framför tv:n och däcka(decka?)... Det känns som att, nu är det inte värt det längre... Jag vill bara koppla av och strunta i allt för en tid... Bara låta livet gå... utan mig...

God natt med er <3

Ångesten gnager på mitt hjärta.. Försöker hugga det i tusen bitar, med ett trubbigt föremål...

Det värker...

Dilemmat när man verkligen behöver praktisera för att dagarna är olidligt långa.. Men samtidigt inte orkar, för att det är så mycket annat på en gång, som suger musten ur en...

Vet inte hur jag ska hantera detta. Men ska jag skjuta på praktiken, så måste jag meddela Jobbcoach innan jag somnar...