Jag har ingen lust att berätta för världen hur jag känner, nu när jag sitter här på golvet. Ihopkurad. Med hakan på knäskålarna... I sällskap av en ÅNGEST som känns så INTENSIV att jag tror att revbenen ska spricka vilken minut som helst... En ångest som gör att viljan, lusten... ORKEN att leva en dag till.. Att vakna ännu en morgon... bara inte FINNS längre...

Nej, jag har inte lust att berätta om den känslan... Om hur min dag har varit. Hur jag ser på livet... Om hur lite jag har ro till att träffa mina syskon... Om än för en liten fika...

Har ingen lust att berätta varför framtiden känns suddig, grå och grumlig... Smutsig... Varför det känns såpass OMÖJLIGT att... Ja, ta sig varken BAKÅT eller framåt i detta livet, att jag bara vill lägga mig ner pladask... och ge upp...

Berätta om varför jag nu, i skrivandets stund, inte vet vart jag ska ta vägen. Då hjärtat snart exploderar och huvudet kokar över...

... När jag blundar hårt...

Några korta punkter om dagen...

- Imorse. Attackerad av både sms, telefonsamtal och mail... Och med "attackerad", menar jag inte att folk var otrevliga. Utan att det aldrig slutade komma. Stress.

- Jag tänkte inte åka till stan. Då "dagens mat" skulle köpas i byn idag...

Men då Soffnissarna ringde och jag blev hjälplös och förvirrad, bestämde jag mig ändå för att åka in.. Alltid LITE lättare att bära både hjärta och hjärna, när man lämnar hemmet.

- 23åringen och jag bestämde fika imorgon, på stan.. Ångest. Press.. Ingen större ork. Men måste ju FÖRSÖKA hålla kontakten.

- "Dagens mat" har stört mig... Men det är ju inte så ovanligt. Förutom att jag nu när jag har funnit rutinen och tryggheten i det hela, även dras med känslan att jag VILL ha det såhär. Att det blir SÄMRE med det bättre...

- Ja, annars. Tv. Dator. Ångest på golvet. En timmespromenad runt stan. Och lite att äta.

Ja, det var väl det. Såhär fick det bli idag. Nu blir det nog en promenad. Jag kan ju knappast gå och lägga mig... Och HÄRINNE är ångesten för tung att bära... Om inte hjärtat ska spricka och forsa över!

... God natt med er <3

... Fick precis "höra" från mamma att det löser sig(efter att jag skrivit detta kortet). Och att hon skriver upp "måndag klockan 18" ...

Så, bra med DEN saken.

... Men jag kan inte sluta oroa mig för EXAKT vilken tid det var... Och att det verkligen VAR MÅNDAG de sa! Tänk om det är något jag har snappat upp i luften... Och att det var någon ANNAN dag!!

... Jag åker in till stan ändå... Vad jag nu ska göra DÄR..

Jag blev stressad. Nervös. Detta var ett fruktat samtal... Med mycket oro för hur jag skulle få fram en leveranstid och sedan lyckas förmedla den till mamma och pappa...

... Och nu ringde soffsnubben... Tiden blev luddig... och beskedet om den tiden skulle funka, inte glasklart... Hur ska pappa veta när han ska vara här?

... Och så är det fika på stan med 23åringen imorgon... Inte MINDRE uppstressande!