... Jag sa upp boendestöd idag. För att jag inser att det inte kommer att gå att ta EMOT stöd och hjälp i vardagen just nu. När jag inte är säker på vart jag vill. Nu när den ena sidan av mig drar STENHÅRT mot h*vetet.. Mot döden.. Mot att må skit och att... Ja, att inte ha något liv alls. Skada sig själv... Det verkar vara det viktigaste..

Och när det endast är en LITEN, alltför mycket svagare del som vill ta sig FRAMÅT och uppnå LYCKA och MENING...

... Och jag vet inte ens hur jag ska FORTSÄTTA det här inlägget, i gråtandets stund.. För att grejen är den, att det känns inte som någon MENING att blogga.. Inte när jag är såpass nära att ge upp.. När jag inte längre känner att jag orkar..

Men jag fortsätter.. Det VET jag ju redan. Med allt fortsätter jag.. Kampen om livet.. Strävan mot... döden.. Eller vart det nu är jag strävar mot.. Och bloggningen.. ALLT fortsätter. För att ALLT är viktigt.. Likaså inredningen.. Längtan efter kärleken.. Den INNERLIGA saknaden efter att dela m... Nej, det är inte det.. Kärleken vill jag bara ha för att jag tror att det kan HJÄLPA mig.. Jag är en ensamvarg.

Nej, jag vill inte framåt.. Inte hela jag.. Den starkare delen vill bakåt.. Vilket jag övertygas om gång på gång. Flera gånger om dagen.. Gör jag någonting som tar mig framåt.. Som gör att jag mår bättre.. Ångest.. Svälter jag.. Då är sinnet nöjt... Men inte så mycket kroppen.. Och oron över vad som händer inom mig.. Med dessa viktiga organ.. Om hur det ska bli när jag, helt slut på energi, ska träffa min familj nästa gång... Men annars är hjärnan helt nöjd..

Äter jag.. Ja, det går i perioder.. Hjärnan är väl aldrig helt nöjd. Men det tillåts ändå... Om min hjärna har mer andra saker att fokusera på.. Att älta och diskutera...

... Men att samtidigt inte längre orka ha det som jag har det.. och inte fullhjärtat heller vilja BAKÅT... Ja, det känns som en mardröm.. Och sålänge som jag känner såhär, så kommer jag att få nöja mig med att se livet svischa förbi i backspegeln...

... Och jag önskar jag inte orkade längre.. Bakåt är ingenting omöjligt... Framåt är allt mycket större och tyngre...

... Jag behöver hjälp... Och jag tror att jag vill ha den... Men min andra sida...

.. Sedan STÅR man där och inte längre vill ha den... Och när man väl har öppnat munnen, ser ingen annan på det som man själv gör... Kanske händer det inte... Men jag vågar inte riskera något...

... Och nu när jag sitter här och inte heller IDAG, orkar skriva om gårdagen... ELLER dagen idag! ... Ja, det är frustrerande.. Allt känns så onödigt jobbigt, om jag inte ens har något MINNE av det sedan.. Och det händer ju trots allt BRA saker också.. Saker värda att minnas...

... Men jag kan ta det väldigt kort...

Igår natt... Ja, natten som var INNAN den som var. Hade jag väldigt svårt att somna...

Eller jag vet inte. Jag kanske ljuger.. Så jag börjar från igår morse istället.

Jag klev väl upp någon gång. Gick iväg till bussen vid halv elva.. Och var påväg till min barndomsstad vid elva.

Jag hade lite sms-kontakt med 26åringen på vägen dit..

Och så sågs vi. Hon hade båda sina hundar med sig. En liten vovve. Blandning mellan Lhasa Apso, Jack Russel, Chihuahua och Tibetansk Spaniel. En liten hane. Och så en Goldentik. Båda under året. Så. Spralliga, om andra ord.

De blev mer vilda än tama i kopplet, när jag klev av bussen. Och 26åringen hade svårt att få kontroll över två fladdriga hundar i koppel.

Så jag tog goldentiken och så gick vi en lång promenad. Hon anses av dem, dragig i kopplet och svårhanterad. Och jag kan till viss del, hålla med. Men hon gick väldigt lugnt och fint, stundvis. Men problemet var hennes spurtryck i kopplet. Då hon hoppades på att kunna KASTA sig in på kanten. Och så hundmötena såklart. Var det inte den stora som stressade upp den lilla, så var det tvärtom.

Men det var en rätt så härlig känsla ändå. Att gå på promenad med 26åringen och hennes hundar. Och till en början, mådde jag inte dåligt i och över huvud taget..

26åringen pratar ju så mycket. Vilket gör att man inte fokuserar för mycket på en och samma sak hela tiden.

Jag testade att hålla BÅDA hundarna medans 26åringen var inne på affären.. Och fastän jag stod STILLA, var det en utmaning i sig!

DET var däremot stressande! Men så fort som jag hade fått ordning på kopplen. Så att de varken var långa, trasslade eller befann sig i den stora hundens mun.. Ja, då satt de båda så fint och väntade på matte.

Hem för lunch och fika. Till en film. Som vi by the way inte såg mer än någon sekund då och då på. Då vi mest pratade och skrattade. Flummade, under filmens gång..

Sedan blev det en promenad till..

Men jag var trött. Och ångesten för att det hade hänt för mycket.. Och jag hade dragit på mig en massa tankar och sådant, gjorde att jag inte kunde låta bli att känna ångest och osäkerhet under andra promenaden.. Vilket jag är bombsäker på att hunden som jag höll, kände av.. Och det gjorde mig ju inte desto mindre osäker..

Men 26åringen pratade på. Och jag svarade. Var dock lite svårare denna gången, att koncentrera sig på vad hon sa..

Även denna gången gick det bra med vovven. Men jag mådde som sagt sämre AV det.

Hem igen. För middag. Hennes sambo kom hem. Vi åt. Pratade lite grann.. Och sedan bestämde jag mig för att åka hem. För att slippa byten under bussresan. Klockan var nu sex.

... Väl hemma. Ja, jag hann sätta mig vid datorn.. Stirra på skärmen. För att försöka tvinga mig själv till att blogga.. Men tröttheten. Ångesten och mitt spända sinne... Ja, jag bestämde mig för att gå och lägga mig...

Klockan var halv åtta.

Somnade dock inte på BRA länge.. Låg och funderade. Och mådde väldigt dåligt.. Både fysiskt och psykiskt, vill jag minnas.. Och när jag säger "väldigt"... Nej, det VAR inte så illa.. Inte egentligen.. Det där beror ju alltid på vart ens egna gränser går.. Och nuför tiden.. är lite jobbigt, jättejobbigt.

Somnade väl till slut, och vaknade JÄTTETIDIGT imorse.. Kändes det som iallafall.. VILLE sova mer.. Men KUNDE inte.. Vred och vände på mig. Önskade att få sova vidare.. Men låg istället vaken. Timme efter timme.. Och bara var. Ville ju inte kliva upp. Till vad, liksom?

Klev dock upp till sist. Efter att ha "löst" problemet med boendestöd. Hon ringde nämligen idag(svarade dock aldrig). Skulle ju komma imorgon. Och då var jag ju tvungen att älta och älta. Diskutera med mig själv.. Och känna något av den VÄRSTA beslutsångesten och tvivlet som jag "någonsin" känt.. Överdrivet alltså. Och sedan så kom jag fram till att avsluta. Som situationen ser ut nu.. Som jag fungerar.. Nej, jag orkar inte ens FUNDERA, liksom.. Säkert så KAN jag. Och säkert så är spärren MYCKET mindre än vad jag gör den... Men jag vet inte HUR. Hur jag ska hantera mig själv.. Eller LIVET!

Klev iallafall upp. Hämtade ut mitt sista paket från posten.. Ja, nu har jag ETT ligger på macken.. Och sedan får det vara NOG! För att GUD vad dessa paket TYNGER mig hela tiden!

Och efter det... Ja, jag har suttit här. Tråkat. Läst bloggar. Kollat blocket. Mailen.. Och jag har skrivit av mig i min textsamling..

Jag har även kämpat med och EMOT den där mixern! Skulle mosa upp min frukt från frysen i mixern idag, tänkte jag. Då jag var sugen på NÅGONTING. Och jag har typ bara pasta och korv hemma.. Om jag inte skulle äta knäckebröd utan smör eller pålägg...

Först förstår jag inte hur man gör.. Börjar lukta bränt och allt vad det är.. Men sedan när jag väl har LYCKATS och jag är nöjd.. Smaken URGOD... Ja, då häller jag hälften på både bänk och golv! *Suck* ...

... Efter det, har jag gråtit lite. Övertygelsen om vart man vill och är påväg.. Om vart man samtidigt ÖNSKADE att man ville och var påväg.. Samtidigt som man är OSÄKER på vart man är påväg. Och vare sig VILKET, hamnar där man INTE vill... Ja, jag vet inte...

Kunde jag lösas upp till en pöl på golvet, hade jag gjort det nu.. Det KÄNNER jag! .. Och att vara ENSAM inom mig själv, med tankarna och känslorna... Att vara ENSAM genom livets utmaning... Ja, jag ser inget hopp... Jag behöver en hand som rycker upp mig när jag ligger...

... *Och att allt EGENTLIGEN är så enkelt*...

God natt med er <3

.. Jag önskar jag inte behövde säga godnatt.. För att god natt innebär också att det senare kommer ett god morgon...

Helt slut. Spänd. kluven. Jag har ångest.. Och jag skriver imorgon istället.

... Men helt klart en bra dag tillsammans med 26åringen idag ;)

... Jag kan inte börja gråta nu... För att jag ska till min syster imorgon.. och tänker INTE åka dit med svullna ögon!

Jag känner mig bara såå... Ja, TYNGD.

... Och jag vet inte vad jag ska säga... Det finns såå många sätt att leva sitt liv på... Det kan se ut på HUR många sätt som helst.. Jag kan vara PRECIS vem jag vill.. Må HUR bra jag bara vill...

Men såhär ÄR det...

Sitter hemma hela dagarna.. Har nästan ingen som HELST kontakt med omgivningen, som inte innebär att knappa på tangenter.. Och tyda bokstäver och andra tecken på en skärm..

Jag lämnar lägenheten ibland, i ett par timmar.. Bara för att få komma ut lite.. Eller för att busskortet ska vara värt sina kronor...

Men då träffar jag inte folk.. Inte en enda människa! .. Nej, jag promenerar lite grann.. Njuter av bussresan fram och tillbaka.. Och tittar på andra människor röra på sig i naturen.. Prata och skratta..

Och mitt prio ett i vardagen, som min hjärna fokuserar på, är hur livet faktiskt ser ut.. Och hur det SKULLE kunna se ut!

Jag oroar mig och ältar.. Det är inredningen.. Det är ätandet... Det är praktiken som aldrig blir av... Och det är rätt och fel.. Där jag alltsom oftast VÄLJER att göra FEL.

... Även när jag INTE svälter, är min hjärna en svälthjärna... Och det är ju inte så konstigt att jag inte orkar någonting nuför tiden.. Att allt blir en utmaning... och att jag bara vill ge upp. Sväva iväg... Inte så konstigt att dagarna trots allt BÖRJAR lite bättre än vad de slutar... Jag menar...

Ja, jag vet inte...

... Jag är iallafall HELT slut.. Och jag bäddar ärligt talat hellre ner mig under täcket och blundar hårt... Ignorerar hela SKITEN, än att kämpa på med samma dagar om och om igen.. Utan någon framtidssikt alls.. Smutsen i framrutan, har skymt min sikt såå länge nu.. Och jag vet inte hur mycket den här resan BETYDER, när jag inte kan se vart jag är påväg... Och åtminstone få en HINT om att utsikten är vackrare lite längre fram på gatan!

Men om jag bara stannar... Stannar och tittar omkring mig RIKTIGT noga, så kan jag SE alla dessa vackra ting utanför mitt fönster. Dessa vackra, underbara ting, som jag inte hinner med att se. Att ta till mig.. Som jag inte bryr mig om.. VÄLJER att avstå..

... Och bakom mig, ser jag allt det goda som jag fått ta del av, men aldrig riktigt uppskattat. Då jag hellre fokuserar på att ha det förjävligt och FORTSÄTTA köra min bil, längre och längre in på den mörkaste väg.. För att... Det är där jag är bekväm...

... Ja-a... Just nu sitter jag här och känner att det viktigaste just nu, är att få ägna mig åt det som skadar mig mest... För att det är då min hjärna blir nöjd... Då JAG och mina känslor blir nöjda... För att även under de BRA perioderna, saknar jag de dåliga...

Vilket gör att jag skäms en smula(En JÄTTEsmula!) .. Då folk har det sämre... Då folk som UPPSKATTAR sitt liv mer än jag, inte kan få det HÄLFTEN så bra som JAG kan... Och här önskar jag BORT det hela!

... Ja, jag kan ju diskutera det här hur länge som helst... Och jag känner bara att jag borde hata mig själv mer... För att det HÄR är vad som tynger mig denna kväll!

.. Jag blir bara så slut till kvällen, att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.. Men jag kan inte ge upp nu.. Inte förrän jag har TESTAT det liv som jag strävar efter! ... Trivs jag inte med det HELLER... Ja, då...

Ja. Dagen idag. Kort..

Alltså. Jag mår så dåligt av dessa inlägg. Då de verkligen TYNGER mig. Och jag önskar jag ville sluta skriva eller åtminstone LÅSA inläggen.. Men faktum är.. Att jag vill dela med mig.. Då det är YTTERST frivilligt att läsa, så känner jag att "kan dessa tunga texter påverka NÅGON annan människa, så är iallafall inte allt förjäves" ..

Ja-a... Idag skulle pappa komma. Han och jag skulle hämta hem min tv från posten tillsammans..

Så jag klev väl upp runt.. Ja, jag hade satt klockan på halv elva. Då jag skulle diska då.. Jag var ju såå stressad inför idag! Då pappa skulle komma. Disken skulle diskas.. Och jag skulle även hinna hämta ut ANDRA paket innan dess!

Ja, det var ju inte så JÄTTEMYCKET.. Men jag blir stressad bara jag har NÅGONTING på schemat. Och denna veckan finns det någonting i princip VARJE dag! PLUS de saker som jag vet att jag borde göra, men ändå inte gör, som följer med mig från vecka till vecka!

Ja, jag hade målat upp en jättebild av idag. Och gårnatten i sängen, gick åt till att ha ångest och tunga tankar om... Ja, egentligen ALLT! ... Jag skrev nog den längsta texten NÅGONSIN, i anteckningar på min mobil.. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.. Livet brakade samman framför mina ögon..

Klev iallafall upp.. Halv tolv tror jag.. Och började göra mig iordning.. Behövde städa också.. Åtminstone badrummet, såg jag..

Men jag började med disken.. Efter att ha öppnat posten som jag fick... ÄNTLIGEN kom min avi! Pappersavin som jag hade väntat på.. Från den saken som jag köpte på tradera.. Men där på NÅGOT vis, både E-mailadressen OCH mobilnumret hade blivit fel! ... Och OJ, vilken klump som lossnade!

... Och så ett beslut om nytt bostadstillägg.. Minus en krona... OJ, HUR ska jag klara mig nu?! :P

Diskade.. Och städade sedan badrummet..

Nu blev det lite dator medans jag väntade på pappa... Och jag var NERVÖS! Vet inte varför.. Men himla nervös. Och spänd inför att få hämta ut paketet..

Och att vara ovetandes om ifall pappa skulle ha glömt. Då jag inte hade HÖRT någonting av honom på flera dagar, och inte heller fått någon TID... Ja, det kändes inte bra..

"När skulle han komma?" .. "Vart skulle vi mötas?" .. "Hade det ens blivit BESTÄMT att vi skulle göra det idag?" ... "Och vad förväntades av MIG?" ... "Var det någonting som jag borde ha läst mellan raderna, så att jag borde STÅ där en speciell tid?" ..

Ja, jag såg på lite serier på datorn.. Under nervositet och pressat mående.. Ville bara få det gjort, så att jag kunde slappna av sedan..

Klockan blev ungefär den tid då jag trodde att han borde vara här.. Så jag bestämde mig för att CHANSA på att vi skulle mötas där.. Kunde ändå inte sitta inne längre.. Kände mig för spänd för det..

Promenerade iväg. Tog den längre vägen. Så att han skulle kunna SE mig ifrån bilen när han kom...

Och mötte honom mycket riktigt på vägen.. Och det såg UT som om han hade tänkt åka hem till MIG och hämta mig..

Hämtade ut tv:n... Och eftersom att jag inte är i mitt bästa skede av hälsan just nu, så sa jag att vi kan hänga upp tv:n och småfixa lite någon helg framöver istället.. Han ville hem och äta, efter jobbet.. Såklart.. Och jag ville bara koppla av. Vila.. Hade ingen större lust med att ha min pappa här och borra och socialisera idag..

"Tack och hej"... Och så blev det mer dator. Fler serier... Och en MASSA godis! Japp.. HAR jag så ÄTER jag.. Men inte för att det är gott.. Utan mer på grund av min svälthjärna... Jag vill få slut på det, så att jag slipper äta igen.. Och när jag inte orkar något mer... Ja, då blir jag orolig och frustrerad... För att "då måste jag ju äta imorgon OCKSÅ"

.. Men jag har lärt mig det nu... "Godis är ÄCKLIGT" ..

.. Jag är grå i huvudet... Men det beror nog mest på hur jag hanterar mig själv.. Så jag kan inte skylla på någonting annat än min egen dumhet... Och jag VET vad som finns tillgängligt för mig.. Bara jag öppnar mitt sinne för det..

God natt med er <3 Jag får nog kul hos 26åringen imorgon iallafall.. Vi ska äta lunch tillsammans och gå ut med hennes hundar =)

God natt <3

... Morgonen började med en del oro och ältande, liggandes i sängen.. Flygandes mellan att sova och att fundera... Vetandes(om det nu är ett ord) om att jag egentligen borde ha klivit upp för länge sedan.. "Men varför?" liksom..

Jag kom på det faktum att den soffan som jag ville ha. Som jag bestämde mig för redan INNAN jag flyttade ifrån mina föräldrar.. Ja, att den NÄR som HELST kunde försvinna ur deras sortiment! Jag menar. Det VET man ju inte! Och den soffan är inte lik NÅGON annan soffa som jag har hittat!

... Så jag blev lite stressad.. Funderade på vad som var det bästa beslutet att ta. Då jag antingen var(är) tvungen att betala extra för att få den hemkörd på KVÄLLEN, så att mamma och pappa kan hjälpa till att bära in den hos mig.. Eller betala ungefär 1500 kronor extra för att få den inburen hos mig! ... Japp. Nackdelen med att bo i en liten byhåla..

Men nu när jag kom till tanken att det när som helst kan vara försent.. Så kände jag bara att det var skit samma.. Jag ville ha hem den NU! På en gång..

... Så. Ja, jag bestämde mig typ för att göra det enklast för mig. Och beställa hem den, MED inbärning. Så att de får ta den där ANDRA bilen, som de pratade om. Och så betalar jag den extra summan.

MEN. Då kom det bekymmer som jag ältade EXTRA länge.. Jag har inte så mycket pengar på kontot. Har väl 6000 som det ser ut nu.. Men jag tror att det blir tajt.. Kanske inte NU längre. När jag inte är så säker på att jag även ska köpa tv-bänk i samma veva från samma firma..

... Men ja.. Jag behöver nu ha IN mina sparpengar på kontot.. Så att jag kan FORTSÄTTA köpa hem möbler.. Iallafall tills min inredningsbudget tar slut! Vilket lär säga "POFF" snart!

... Och jag vågar inte använda automaten.. Jag vågar inte låta såpass mycket pengar "blåsas in" i en maskin. Utan att veta hur den fungerar.. Ja, första gången, ni vet.. Den är alltid värst..

Jag var in till den där automaten och SKULLE sätta in pengarna för några dagar sedan... Men jag vågade inte.. Och visste inte hur eller vem jag skulle fråga om hjälp.. Och ifall man förväntades ta en kölapp för att fråga..

Ja-a.. Jag klev väl iallafall upp runt... Ja, jag har faktiskt INGEN ANING.

Men det jag VET, är iallafall att jag har läst bloggar.. Kollat blocket. Mailen.. Allt det vanliga..

Och så har lagt upp min nya budget för månaden. Då både hyran och aktivitetsersättningen har ökat..

Jag har kollat soffbord och tv-bänkar som ska passa ihop med soffan(och helst de övriga möblerna i vardagsrummet) och satt ihop olika förslag i ett kollage... Och sedan även satt ihop olika förslag på soffan, ett bord och en tv-bänk tillsammans.. För att se vilka kombinationer av de möbler jag VALT, som skulle kunna funka..

... Ja, det tar sig.. Men det blir både rörigt i huvudet, och osäkerhet i själen, under resans gång..

Blir nog bra till slut, dock...

Sedan åt jag lite middag... För att sedan sätta mig vid datorn och kolla på lite serier på WebbTv:n

... Jag har oroat mig... Eller rättare sagt.. STRESSAT över morgondagen.. Eller egentligen hela VECKAN! Då det HÄNDER såå mycket på en gång.. Och jag bara vill att allt ska vara klart. Över.. Jag vill vila. Ta en paus ifrån allt.. Jag vill få ett händelselöst och tråkigt liv...

Eller ett jätteroligt och händelserikt liv... Men som betyder någonting =) Inte heller helt fel. Då kan man stå UT med att vara stressad ;D

... Jag har mått relativt bra faktiskt.. Lite funderingar kring på vilket SÄTT jag ska få livet att rulla och uppnå de saker som jag gärna önskar uppnå.. Att åtminstone när jag kommer utanför DÖRREN, inte behöva vara ensam.. Att inte behöva gå igenom en folkmassa, sitta i en galleria, med femtio pers runt omkring mig, men FORTFARANDE vara lika ensam som jag var innan jag gick ut!

... Ja, jag har känt mig mottaglig.. Men samtidigt blivit förvirrad av hela grejen..

Jag menar... Ja, jag VET inte ens.. Det borde vara så mycket enklare. "Gör så.  Så hamnar du där" ... "Gör du såhär, så kommer du DITÅT istället" ... Ja, jag vill gärna ha en uppritat karta över mitt liv, vart jag bara kan följa en viss väg och därmed veta vart jag hamnar..

... Och ibland önskar jag bara att jag inte vore så envis.. Inte vore så rädd för att byta riktning.. Vilja någonting som jag inte tidigare ville.. Och lita på mig själv, mina känslor, omgivningen.. och LIVET.. Även om dessa plötsligt vänder håll..

Allt GÅR inte alltid i en rak linje.. Men jag har svårt att acceptera det.. Det ska vara bra eller dåligt. Rätt eller fel.. Högt eller lågt.. Det ska vara helt nödvändigt.. Eller väldigt onödigt.. Allt ska vara skit(hela tiden).. Eller så är allt bra(alltid) ... Annars blir jag förvirrad och tvivlar..

.. Jag förstår inte riktigt "upp och ner" .. Eller, i teorin gör jag nog det...

Hmmm.. Ja-a..

Annars har jag nog inte GJORT så mycket idag.. Jag har rabblat i huvudet, allt som ska göras imorgon och resten av veckan.. Eller ja. Huvudet har fått vila rätt så mycket idag.. Så jag har typ inte orkat anstränga mig för att se över morgondagen och sådant.. Men jag har gott SETT sakerna framför mig i huvudet.. Vilka har stressat mig.. Då jag inte orkar sortera upp dem..

... Jag sitter fortfarande lite fast i svälten.. Men känner ändå att jag nog kommer att kunna ta tag i det.. Bara den här veckan(nästa veckas) värsta stress har lagt sig.. Och jag har fått ordning på praktikfrågan.. Och för att inte TALA om "stöd-i-vardagen-frågan"! ... För att DÄR känner jag mig VERKLIGEN vilsen! Otrygg.. Och allt jag vill ha, är en kompis.. Någon att leva mitt liv.. Dela min vardag med...

Och nu.. Frågan.. Ska jag låsa detta inlägget eller inte? ...

... Ja, jag skriver nu.. För att jag har inget annat att göra..

Natten slutade jättejobbigt. Och dagen började lika jobbigt.. Jag låg i sängen. Länge. Länge.. Då jag, när jag klev upp FÖRSTA gången, bara för att gå på toa, höll på att svimma och var tvungen att andas väldigt mycket.. Ansträngt.. För att inte falla ihop.. Vilket sedan FORTSATTE ett tag, efter att jag hade bäddat ner mig igen.. Kallsvettades och så vidare..

Det var inte kul alls.. Och jag vågade liksom inte kliva UPP en gång till efter det.. Ja, eller tids nog, såklart..

Alltså. Jag VET ju typ vad det berodde på.. För det första så har jag LEVT på endast te och något VÄLDIGT litet om dagen, i ungefär fyra dagar.. Vilket bör innebära både uttorkning och näringsbrist..

Men det konstiga DENNA gången, var dock hur min KROPP REAGERADE! ... FYRA DAGAR, liksom! Och jag gick ner två kilo.. Samma som jag gick ner på TVÅ VECKOR när jag precis hade flyttat HIT!

... Och sedan.. Jag har ALDRIG upplevt att bli såpass svimfärdig när jag inte har varit i DUSCHEN, förut! ... Inte vad jag kan MINNAS iallafall..

Men jag låg där i sängen.. Funderade på, på vilket sätt jag skulle kunna få mig själv att inte ramla IN i dessa perioder av svält igen.. För att denna gången har det varit så ENKELT att inte äta.. Ingen strid inombords, där den ena delen av mig har SKRIKIT efter att få äta.. INGENTING.

... Det har nog bara varit så mycket ANNAT som har tagit mitt fokus, helt enkelt..

Men idag. När jag låg där. Rädd för att kliva upp.. Och utan att kunna finna EN ENDA BRA ANLEDNING till att jag skulle svälta... Inte ville jag bli smalare.. Inte såg jag mig själv som tjock.. Och inte heller ville jag dö..

Så, VARFÖR? VARFÖR plågade jag min kropp, förstörde jag mina inre organ på det här sättet, när livet har så mycket att ge mig, bara jag hittar dit och TILLÅTER det?

... Ja-a.. Jag strugglades fortfarande med det faktum att jag både behövde och INTE behövde hjälp.. Att jag både kände att det var nödvändigt och att det inte finns någon anledning ALLS till det.. Strugglades med det faktum, att jag i svaghetens stund, bara ville skriva till någon som kunde skaffa mig hjälp... Hjälp att ta mig UR det här helvetet! "Nu på en gång!" ... Och att jag samtidigt inte kunde GÖRA det! För att när jag väl ska FÅ hjälp... Ja, då HAR jag inga problem.. Då MÅR jag inte dåligt... Och då KLARAR jag allt på egen hand... VAD jag än har upplevt för jobbiga känslor, minuterarna, timmarna, dagarna innan!

... Man kan inte få hjälp med ingenting..

... Ja, jag vet inte varför.. Men jag fick för mig att jag skulle sluta blogga.. Jag skulle avsäga mig åtminstone boendestödet... och så skulle jag börja om på nytt.. Jag behöver en omstart.. Jag behöver börja om på ny sida.. Och på DEN sidan, skulle jag börja som en stark och positiv person.. Som en glad och framåt person.. En person som VILL leva.. Och som vill göra varenda dag till en bra sådan..

Och jag skulle inte längre dela med mig av livet. För att mina dåliga dagar, skulle förbli osagda.. Den negativa energin som jag tynger denna bloggen med, skulle inte få slå tillbaka på mig något mer... Och jag skulle inte längre tillåta mig själv att gnälla utåt, när livet kunde vara så mycket mer... "Nej, kan jag inte skriva positivt och upplyftande, så vill jag inte skriva alls"..

... Jag vet inte varför. Men på något sätt, känns det som om bloggen är en blockad, ivägen för det goda livet.. Och "slutar jag blogga, kan jag ta tag i mig själv och mitt liv. Vara glad, framåt.. och bara ta tag i alla vardagens problem, med styrka i sinnet och ett leende på läpparna"..

Jag klev upp en stund på eftermiddagen.. Långsamt. Långsamt gick jag.. För att inte svimma.. Magen var så tom att den stramade när jag satte mig upp... och ÄN mer när jag ställde mig upp! Jag orkade inte stå för en längre stund...

Jag värmde en frusen varmkorv i mikron.. och tog lite dressing och ketschup till den.. Lyssnade på lite musik... Och gick sedan och la mig igen...

Jag låg... Ja, jag tror att det var fram tills klockan strax innan halv fem.. Och sedan fick jag nog.. Jag tänkte INTE gå in i graven NU, när jag hade så mycket som jag behövde orka med nästa vecka! Och både PAPPA och 26åringen att träffa! "Hur skulle DET gå, om jag inte kunde ställa mig upp utan att närapå SVIMMA?!" ...

Jag gick iväg till affären.. Ja, lite piggare nu, efter en massa vatten och en korv..

Köpte mig lite lördagsgodis. Då det är lördag.. Det fick duga för idag..

Och sedan kom jag hem hit.. Åt mig mätt på godiset. Medans jag såg på ett par avsnitt av två olika serier... Eller det var nog en film och ett par avsnitt av en serie. På WebbTv:n...

... Och nu har jag bestämt mig för att åka iväg till stan och handla lite av varje, vad jag har lust med, i matväg, på onsdag nästa vecka.. Då det är min första "lediga" dag.. Jag har pappa på måndag.. 26åringen på tisdag... Och så har jag EGENTLIGEN Boendestöd på torsdag.. Men ärligt talat.. Jag mår SÅ DÅLIGT av det där! ... Så jag vet inte om det är värt det.. Känns kanske mer värt att testa igen, själv... Annars får jag försöka ta tag i det på annat sätt..

Klart jag är osäker.. Men besöket ger mig ångest.. Och jag kan bara se mig själv säga "nej", "nej"... och "nej", till ALLT som hon föreslår.. Då jag inte struntar i dessa saker NU för att jag inte kan... Utan snarare för att jag inte vill!

... Och vad gäller bloggen... Ja, känner jag att jag kan börja skriva det MINSTA POSITIVT, så kommer jag att skriva.. Men funderar på att låsa mina inlägg tills vidare.. Så kan jag öppna dem igen, när jag känner att jag har tagit mig en bit på vägen.. Att jag är gladare och mer mottaglig för livet goda...

... Så. Tack för mig sålänge.. Och god natt med er <3

Jag känner hur mina muskler blir svagare, och känslan av att snart svimma, större.. Och jag vill bara gråta..

Det finns så mycket gott i livet.. Så mycket att njuta av... Och så gör jag såhär...