Nej. Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget. Då jag varken har ork till att blogga... eller lust till att hålla mig vaken fram tills jag vet vad jag ska skriva..

Sitter här och bara, utan att tänka på någonting speciellt, grubblar och känner mig rastlös. Medans jag med båda mina händer, om vartannat, pillar, rivet i både ansikte och hårbotten... Inte för att det kliar... Utan för att... Ja. Vet egentligen inte riktigt.

Så vi går vidare.

Jag tänker göra det enkelt för mig. Då hjärnan känns tom... Tillvaron likaså..

Så. Jag rabblar dagen. Uppifrån och ner.. Eller hur man nu säger..

Börjar med gårnatten..

Ja, det finns nog inte så mycket att säga om den.. Satte mig och läste mer från den där bloggen, om jag inte missminner mig.. Och sedan... Ja, efter att ha ätit det ALLRA sista av mitt naturgodis, gick jag och la mig..

Sov väldigt konstigt. Och drömde väldigt verkligt. Jag var på en tågbana. Den här borta, som jag passerar varje gång som jag ska till bussen...

Mer minns jag tyvärr inte...

Men vaknade iallafall på morgonen.. Tidigt. Säkert vid...

Ja, jag vaknade ganska MÅNGA gånger inatt... Hämtade min mobil från laddaren, vid halv fem eller om det var halv fyra, på morgonen...

Klev väl upp någon gång efter elva, tror jag. Kanske närmare tolv... Och hade FORTFARANDE inte fått något svar från bovärden! Visst. Jag skrev igår vid ettiden.. Men svarar han inte under första delen av dagen, får jag känslan av att han har SETT det.. Men att han inte kommer att svara utan en påputtning...

Men jag väntade... HELA dagen har jag väntat.. Men nej. Inte ett knyst.. Men jag ger honom några dagar till.. Tills NÄSTA gång som jag ska slänga soporna!

... Bestämde mig för att jag skulle åka in till stan även idag.. Ja, nu känns det som en omöjlighet att stanna hemma hela dagarna. Märker ju att jag MÅR så mycket MINDRE dåligt när jag reser lite fram och tillbaka... Och så mycket SÄMRE när jag befinner mig mellan alla dessa väggar!

Så. Jag gjorde mig klar. Och så gick jag ut.. Det var sju plusgrader.. Men det blåste lite svalt. Och solen var inte särskilt närvarande... Så, kallt ändå...

Ehhmm...

Vad kan jag SÄGA om dagen i stan? ...

Jag hade ingen ANING om vad jag skulle hitta på.. Hade idag, ÄN mindre lust till att göra någonting. ÄN mindre lust till att prata med folk... Eller att ens SE folk! ... Så gallerian var inget alternativ...

Nej, trots hälen som störde mig rejält med sin domnande smärta, bestämde jag mig för att ta en kort promenad och sedan åka hem igen... Sätta mig på busstationen och vänta in bussen. Sedan..

Ja-a...

Så jag tog mig promenad.. Stapplande. Svidande... Inte särskilt härlig... Och lite smått kall..

... Och sedan gick jag mycket riktigt, tillbaka till busstationen... Satte mig inne i väntsalen. Då det var kallt ute. Och ganska länge kvar tills bussen skulle gå... 55 minuter ungefär. Om jag inte missminner mig...

... När det var tio minuter kvar tills bussen skulle gå, tog jag modet till mig och gick in på pressbyrån för att köpa mig något litet att äta och dricka..

... Och så gick jag ut och väntade de sista fem minuterarna...

Åkte hem... Under en del dagdrömmande...

Och satte mig sedan vid datorn. Åt lite av det jag hade köpt. Och sparade resten till kvällen..

Läste lite bloggar. Och kollade blocket... Ja, och allt det där som jag ALLTID kollar..

Sedan såg jag några fler avsnitt av Teen Mom 2... MÅNGA avsnitt! KÄNNS det som iallafall! Jag hade inget annat för mig, och stängde alltså inte av förräns jag började känna mig trött och seg. Pumpad med deras problem och bekymmer. Dov i öronen och stressad av deras ofta förekommande skrik...

Och så... Ja-a... Jag har suttit här och bara kollat samma sak, gång på gång på gång...

... Flyttade till slut in till köket och tände lite ljus för första gången på flera... veckor? ... Vet fakiskt inte riktigt när jag gjorde det sist...

Kom sedan på, medans jag satt där, och FORTFARANDE irriterade mig på och mådde dåligt över grannarnas höga musik som hade pågått i ett par timmar eller mer, att jag kunde ju lyssna på lite lugnare musik själv..

Så det gjorde jag. Lyssnade på några lugna låtar på youtube, på behaglig ljudnivå...

... Men började ganska snart att se på lite videos istället...

Såg på video efter video... Efter video..

... Tills jag nu för en stund sedan, hade så ont i nacken, att jag bara behövde vila. Byta ställning... Och ja...

Men innan jag började lyssna på denna videon, pratade jag väldigt mycket med mig själv. Men det positiva med att diskutera med sig själv, är ju att jag kan göra det utan att låta ;)

... Nej, jag diskuterade det faktum.. Förklarade för mig själv, att dagarna går bra... Men ensamheten under kvällarna, känns alltid jobbigare..

Jag menar. Visst är det TRÅKIGT att gå hela dagar utan att prata med NÅGON. Utan att LYSSNA på någon som inte befinner sig på insidan av en skärm... Men DET kan jag hantera.. Det är liksom någonting som jag är VAN vid.. Och faktum är, att jag ALDRAG har haft särskilt stort behov av att socialisera med någon under dagarna. Då jag är en dagdrömmare och mer DRAR mig för att behöva umgås med folk...

... Men under kvällarna, efter att ha varit ensam hela dagen... Ja, det blir lite ensamt..

Jag menar.. När jag bodde hemma(nu innan jag flyttade för ANDRA gången).. Ja, då vantrivdes jag rätt så mycket med att bo hemma.. Allra helst av den enkla anledningen att jag kände påtvingad kontakt... Vilket jag INTE mådde bra av... Så jag höll mig oftast för mig själv på dagarna... Med vissa undantag...

Men till kvällen sedan.. Ja, då hade vi... Mamma, pappa och jag, som rutin att titta på en film varje kväll.. Ja, varje vecka som pappa jobbade dag... Och det STORTRIVDES jag med! Den korta, inte så intensiva kontaken med föräldrarna.. På mina EGNA villkor! ... Det var liksom VÅRAN grej! ... Och DET är en sak som jag VERKLIGEN saknar NU! SAKNAR! Skulle gärna åka dit varje kväll, bara för att se på en film tillsammans med dem... Men det är tyvärr för långt..

Men vidare.

Jag satte mig iallafall här igen. Efter att ha sett på de där videosarna i köket...

Grubblade. Stressade... Utan att egentligen veta vad jag TÄNKTE på.. Saker kändes bara inte rätt.. Och jag var frustrerad.. Lite smått förtvivlad... Kanske uppgiven... Ja, saker är inte rätt, helt enkelt...

... Jag kan säga att jag bara vill att nästa dag ska börja... Men det VILL jag inte. Jag vill inte påbörja en ny dag.. En dag av ingenting... Där SAMMA dag uppenbarar sig framför mig, gång på gång på gång.. Vakna. Dra sig i sängen tills man har lust att kliva upp. Kliva upp. Klä på sig... Promenera ALLDELES för tidigt till bussen. För att åka till stan.. Ta en promenad. Utan någon större mening. Mer än att det åtminstone känns BÄTTRE än att vara hemma...

Och sedan tröttna efter närmare en timme... Gå tillbaka till busstationen.. Vänta i ungefär en timme, på bussen... Utan någon som helst social kontakt... Och sedan när bussen äntligen kommer, åka hem för att sitta vid datorn... Grubbla lite grann. Blogga... Och sedan så småningom, gå och lägga sig... ALLTFÖR sent..

Ja.. DET är min dag.. Mitt dygn... Min vardag..

... Men jag behöver mer... HELT klart MER...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...