Jag försökte precis blogga. Började. Det gick trögt. Kändes inte rätt. Inte bra. Inlägget blev bara mer och mer fel. Och jag märkte hur många gånger jag bara raderade vad jag hade skrivit. Mening för mening.. Vilket gjorde att hela inlägget kändes falskt. Påhittat. Fastän det inte VAR det, såklart. Så jag raderade hela inlägget.. Och nu testar jag igen.

... Anledningen är ju att jag har såå mycket funderingar i huvudet, these days.. Och en dag som denna. Då jag knappt sovit under natten. Har suttit på möte och samlat på mig funderingar... och när jag har ÄTIT såpass fel några dagar, att jag är alldeles konstig inombords och märkbart segare i huvudet... Ja, jag orkar inte tänka. Tankarna är sega, och tunga att släpa på.. Det känns som att släpa på en elefant. (När jag säger det, ser jag Världens Starkaste Man(som brukade gå på tv), släpa på dessa lastbilar)

Så. Ni vet ju att jag hade bestämt mig för att kämpa. Att återigen ta mig an kampen att vända på mina tankar och tvinga mig gå fullt ut åt ett och samma håll... Ja, idag var det ju bara att lycka till med!

Jag fick ångest. Kände mig seg. Stressad. Jag visste jag hade funderingar... Men orkade inte pressa fram en TANKE! ... Och att försöka mig på NÅGOT slags schema... NÅGON slags lista... Struktur.. Ja, det gav jag upp med innan jag ens hade börjat.

Det känns för hårt. För tungt. Och när man inte orkar tänka... Hur ska man då kunna tänka rätt? ... Men tanken slog mig... "Men då kanske jag inte heller orkar tänka fel... Och DET är ju bra"... Då får helt enkelt livet ta mig dit livet vill ta mig... Och kanske BLIR det åt rätt håll! Kriget tar ju iallafall slut...

Ja. Men vi tar dagen idag. Så får ni veta mer.

... Igår natt var ingen vidare natt. Efter att jag hade bloggat, fick jag för mig att proppa igen. Jag var redan illamående. Konstig inombords av allt det dåliga jag hade ätit under dagen... Och så proppar jag ÄNNU mer!

... Jag kände INGEN som helst kontroll...

Ja, nu minns jag ju inte hur gårdagens inlägg såg ut rent känslomässigt. Så är svårt att minnas övergången mellan inlägg och incident.

.. Men iallafall. Så. Frustrerad går jag in på datorn igen. Gör ett sådant där kort som det var såå länge sedan jag gjorde sist(till bloggen iallafall) ... Och sedan satte jag på mig ytterkläderna och tog mig en promenad. Klockan var halv elva.

Det var härligt. Lite lätt avslappnande. Jag funderade ju fortfarande. Men frisk luft. Mörker... Och inga folk! ... Ja, det var lugnande.

.. Kom in igen vid kvart över elva. Fortfarande med en jobbig känsla inombords.. Allra helst i magen!

Satte mig vid datorn en stund till. Och klev sedan i säng..

Men det var inte slut HÄR. Nej, för att klockan halv tre, klev jag upp igen. Halv tre på morgonen, och jag kunde inte sova, på grund av känslan i magen.. Och antagligen tankarna i huvudet också... Och energin från godiset, kanske. Inte för att jag brukar påverkas av det...

Satte mig i köket, med morgonrocken på. Bara stirrade. Hade lust att proppa. Bara för stressens skull. För ångesten det innebar att inte kunna sova på grund av någonting som man SJÄLV utsätter sig för!

.. Kunde inte äta igen. Ville, men kunde inte. Eftersom att jag REDAN var för mätt. Illamående. Och inte alls sugen. Bara trött på att äta. "Det hade inte varit rätt", helt enkelt.

Satte mig istället och löste lite korsord. Ett efter ett. Ja, ord alltså. Tror att jag har minst TJUGO påbörjade men ej avklarade korsord i den boken! Och det, för att jag inte har ro till att klura på EN ruta i mer än tio sekunder!

Så. Nästa. Nästa. Nästa. 

Till slut gav jag upp(klockan var halv fyra) och gjorde ett nytt försök till sömn... FORTFARANDE med samma unkna känsla! Instängd i mig själv. Ångest. Och illamående...

Somnade iallafall. Och vaknade igen vid femtiden. Japp, ingen bra natt inatt. Men klev inte upp. Låg kvar och vaknade en gång i halvtimmen ungefär, fram tills klockan sju. Då jag inte längre kunde sluta ögonen...

... Nu var det bara att vänta på att bussen snart skulle gå. Så att jag kunde promenera dit.

Väl i stan, var jag där en halvtimme för tidigt. Usch, tänkte jag...

Satte mig på busstationen, i väntsalen, och väntade... Jag var RIKTIGT nervös. Mådde riktigt dåligt av att skulla dit. Vet inte varför. Jag är van vid att gå på möten... Och jag BRUKAR inte känna mig i NÄRHETEN av lika spänd innan! ... Men... Ja-a. Känslan av tvivel, som har rört sig inom mig det senaste, satte väl sina spår.

... Till slut, orkade jag inte vänta längre. Så jag gick. Tre minuter tidigare än vad jag hade tänkt. Men det blev rätt så lagom ändå. Jag kom dit i samma veva som tjejen från boendestöd gjorde...

Dock vågade jag inte ringa på porttelefonen idag. Då jag hade glömt hur det gick till... och därför inte vågade testa.

Väl på mötet. Ja, jag var ju mig själv... Eller INTE mig själv, om man så vill! Nuför tiden, är jag inte så säker på vem som ÄR jag själv!

... Jag satt tyst. Stirrade. Och kände mig allmänt obekväm... Kunde inte säga någonting. VILLE inte säga någonting! Och egentligen kände jag bara att det inte var någon mening. "Jag VILLE ju uppenbarligen inte" ...

Men samtidigt ville jag. Precis som det har sett ut de SENASTE dagarna..

... Ja. Det här är det svåra. Det jag ska försöka beskriva NU. För att det känns så RÖRIGT alltihop. Och jag VET egentligen inte ens vad som hände! MINNS inte i skrivandets stund, vad jag kände... Ja, när jag kom ut därifrån..

Jag VET bara att jag inte kände mig bekväm med vad som sagts. Och att det där "ABSOLUT inte var något för mig" .. Jag VET att det öppnade upp mitt sinne och fick mig att känna att jag kunde uppnå ALLT jag bara ville! Och att jag skulle klara det SJÄLV! Att jag har PRECIS samma möjlighet till att uppnå det jag vill åstadkomma, bara jag gav mig FAN på det och FÖSÖKTE tillräckligt!

... Och ja. Jag MINNS också hur SJÄLVKLART valet kändes i den stunden. "DETTA var början på mitt nya liv!" ... Och ju längre tiden gick och jag fick leva i mina egna tankar, desto mer självklart var det. "Det var ju klart att jag skulle klara det" ... "Strukur, struktur och struktur" ... "Listor och scheman" ... Och en j*vla vilja att tänka åt rätt håll!" ...

Jag tog första bästa buss hem...

Och väl hemma, satte jag mig vid datorn. Jag VISSTE att det skulle bli en utmaning att orka med. Att UTFORMA alla dessa listor och känna mig TRYGG med dem sedan... Så jag tog mig lite skräp att äta... Och så började jag göra ett par kort till, till datorn. Mest för att det redan hade börjat kännas lite rörigt i huvudet, av alla funderingar och den nya förändringen inombords, som nu hade kommit så plötsligt..

"Nu var det MYCKET pågång!" ... Men humöret var bra. Och modet likaså..

... Men så hände något. Det blev bara ALLDELES för rörigt i skallen. Och dessa LISTOR som skulle komma att göras IMORGON(!), blev redan för mycket att stå i. "Hur skulle jag orka?" ... "Hur skulle jag få dessa att gå ihop?" "Kunna LITA på dem?" ... Och "HUR skulle jag sedan orka med att övertala mig själv om att FÖLJA dem(!?), när jag inte orkade tänka ALLS?" ... Och att orka med att ständigt övertala sig själv om hur man ska tänka. Hur man ska känna.. Och vad man ska sträva efter... "Nej, energin fanns inte. Och lågan som så nyligen tänts... Ja, den slockade igen. På samma sätt som jag själv, efter lite musik, slocknade i sängen..

Men nu är jag vaken igen. Jag har suttit en stund i köket. Funderat. Proppat lite till onyttigheter... Samtidigt som jag har funderat över "SKA man kanske chansa på boendestöd ändå?" ... För att, visst. Saker kan vända fort. Och innan jag vet ORDET av, kanske jag klarar allt själv igen.. Som jag hela tiden TROR att jag ska göra! ... Och kanske KLARAR jag redan av det själv, om jag som jag säger, bara FÖRSÖKER hårdare.. Kanske ÄR det som jag TROR, att jag kan men bara inte VILL det tillräckligt. Att allt är ENKLARE än vad jag TILLÅTER det att vara!

... Men sanningen ser ändå ut så, att jag inte TAR mig dit jag vill. Att jag inte GÖR dessa saker "som jag såväl klarar av" ... Jag går RUNT i denna h*vetescirkel... Och trots tjat och gnäll i frustration, från min egen sida, så TAR jag mig inte ur det...

... Så. Kanske ska man chansa.. Vad har jag att förlora? Det enda jag kan förlora, är min vilja att hetsäta, för att sedan svälta... och hetsäta igen... För att jag HAR ju ingenting annat just nu! Mina problem i vardagen, är mitt enda liv.. Tur man har sin familj att byta av det med ibland.

... Och SKULLE det nu gå för långt... Ja, då avbryter jag alltihop.. Det KAN ju faktiskt göra gott också. Och då är det VÄRT det!

... Vi får se. Skriver inte till min kontakt på kommunen förrän jag känner mig någorlunda klar i huvudet..

... Men just nu, känns det bara som om jag vill ha någon snabb lösning som tar bort all ångest.. Men vet att denna lösning(iallafall en del av den) är en hälsosam kost och en fungerande vardag. Att prata med någon trygg och stabil person, hade dock inte varit helt fel...

God natt med er <3

Jo. Har kollat tv idag också. KANSKE har valt en. Men jag kan ju ingenting om sådant där. Bokstäverna säger mig ingenting..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...