... Jag känner att jag VERKLIGEN behöver blogga just nu. Så jag fyllde halvt motvilligt på mitt mobila bredband igen.. TROTS att jag inte vet när jag kan få igång adsl!

Jag vet inte ens vart jag ska börja... Med tanke på att jag inte minns vad jag redan har berättat. Vad jag sa sist. Det har ju blivit så konstigt. Nu när jag inte har haft internet och istället har skrivit på Word för att sedan föra över hit... Varför jag tänkte sluta blogga.

Men nu känns det bara som om jag... Ja, jag vill blogga. Men jag tänker däremot INTE lägga ut alla texter som jag tidigare skrivit till denna bloggen. Det orkar jag inte.

Så jag får helt enkelt ha det här glappet i bloggen. Och de som vill läsa, får ta det ifrån nu istället.

Så. Till situationen. Sedan jag flyttade hit, har det varit VÄLDIGT mycket familjesammankomster. Då det har varit jul och nyår och sådär... Och mitt uppi alltihopa... FLYTTEN! Både mina föräldrars och min egen!

... Jag har även diskat, städat och tvättat.. Försökt mig på att handla. Men inte fått det gjort mer än en gång. Då det känns omständigt att konka tunga kassar på bussen. Dock några småhandlingar på denna dyra, pyttelilla butik i byn.

Tvättningen var en stor utmaning. Då hjärnan började rulla rundor och jag inte kunde slappna av för en SEKUND. Inte heller sitta stilla. Hela tiden ville jag kolla upp någonting.. Eller söka fakta... Jag mådde verkligen JÄTTEDÅLIGT. För att jag inte visste så mycket. Blev osäker på hur jag skulle göra. Hur jag BORDE göra... Vad som var det BÄSTA, mest miljövänliga... Hur jag skulle sortera tvätten... OM jag skulle sortera den!

Ja. Det var hårt. Och det var en dag av tårar.

Diskningen har såklart inte varit något problem. Då jag hade med mig DET hemifrån.

Däremot källsorteringen bubblade också upp ordentligt. På grund av perfektionismhjärnan och osäkerheten..

... Men trots att det är stort att flytta, har jag kommit såpass långt med mig själv, att jag nu VILL ta mig framåt. VILL ha ett liv. Och VILL mot framtiden. TROTS att jag inte ännu kan se den!

Jag känner mig stark och rätt så positivt ställd...

Och tråkigt nog, måste jag säga att ätandet fortfarande är mitt största problem. Ätandet och att faktiskt TA mig framåt i livet. Att VÅGA satsa.

Just nu är jag inne, inte i en svältperiod. Utan i en hetsätarperiod. Om man nu kan kalla det så. Jag äter. Och äter... Och äter! HELA tiden! Och det räcker inte med att bli mätt. Illamående... Eller bara inte SUGEN längre! Utan jag blir mätt. Mättare. Ännu mera mätt... Illamående. Spänd i magen. Börjar ångra mig... Men först när det känns som om maten pressas upp för att det är så FULLT, slutar jag äta... OM det jag äter, tagit slut!

Detta får mig att känna mig utom all kontroll. Vilket uppmanar till svält...

Men då jag inte alls är INNE i någon sådan period. Då jag varken "aktivt" vill dö... eller ens vill ge upp för stunden, så har jag inte heller den starka viljan som krävs för att hålla mig borta från ätandet.

Utan det jag VILL, är att komma igång med livet. GÖRA saker. UPPNÅ saker. Och må bra. Träffa folk. Skratta och le... Bara känna mig sådär fantastiskt stark... Som jag vid det här laget, nästan kan LITA på att jag kan vara! ... Om jag bara får lite stöttning på vägen.

Jag kanske inte kan nå ENDA fram dit jag vill. Uppnå alla... eller ens NÅGON av mina drömmar! Men jag kan HELT klart uppnå ett drägligt liv. Ett VÄRDIGT liv.

Men orkar jag inte kämpa, kan jag lika gärna ta dödens utsträckta hand direkt(som jag fortfarande hade valt vid aktiva alternativ).. Dock känner jag mig ju som sagt stark just nu. Så det ska nog gå bra.

Kortkort om dagen idag då.

Dagen har mest bestått av att äta.. Och att i ett desperat försök att få kontroll på ätandet, räkna kalorier. Vilket funkade. Men pressen och mitt eget förstånd, gjorde att jag istället gjorde upp ett schema över både ätandet och över vad som behöver fixas i mitt liv. Att ta emot stöd och hjälp. Ja. Vad jag steg för steg, ska göra för att uppnå ett liv som jag orkar leva med.

... Sedan gick jag tyvärr till affären ändå. Och köpte en massa onyttigheter och nyttigheter... Och FROSSADE. Som F*N! Ont i magen. Spänd. Bubblig...

Ja, och så ångrar man sig.

Skriver en MASSA pepp till sig själv. Sätter upp nya regler och riktlinjer... Och känner faktiskt lite hopp för en stund...

Det är svårt i kontakten med ALLA som man behöver för att få en trivsam vardag just nu, tycker jag... Vilket är lite frustrerande. Likaså att internet inte blir fixat härhemma... Och att det vuxna livet innebär så mycket ansvar och stora beslut hela tiden...

Men jag klarar allt BRA mycket bättre än vad jag hade trott! Så. Det kunde varit värre ;)

Jo. Mina dagar består av att titta ut genom fönstret, kanske ska nämnas också. Jag sitter och stirrar. Dricker en kopp te... och bara stirrar. Tittar någon in, vänder jag bort huvudet eller backar undan stolen som jag sitter på...

Ja. Det får nog räcka. God natt med er <3