Ont i ansiktet. Växande sår. Tyngd över bröstet. Och kaos i skallen...

Men ändå är jag okej...

Det är så svårt att veta vad jag ska skriva, när livet just nu, tycks vara vänt upp och ner. Jag är nog minst lika frustrerad på mig själv som på livet. Lika förvirrad över vem jag är och hur man lever.. Vart jag hör hemma... Och OM jag hör hemma. Lika trött på att leva samma dag om och om igen, som att inte kunna kontrollera mig själv eller vad som händer omkring mig...

Jag vet inte om jag ser någon mening med att fortsätta hoppas. Med att fortsätta GÅ på denna mörka, nästintill osynliga väg mot ingenstans. Mot någonting som jag inte kan se. Med den kraft som jag inte orkar hålla fast vid...

För att. Ensam är inte stark. Men tillsammans gör mig bara svagare.. Jag behöver kontrollen..

Samtidigt som själen SKRIKER efter hjälp. Ett avslut. Kan jag inget annat göra, än att kämpa på min egen väg. Med min egen kraft..

... Och nu vet jag ingenting. Jag har tappat kontrollen helt. Och i skrivandets stund, känns det som om jag även är beredd att släppa den. Släppa allt.. Jag har inte VILJAN att envist krampa vid hälsans kontrollbehov. Inte orken att bry mig om rätt och fel. Vad som är bra och inte bra...

Men samtidigt står livet där bredvid och väntar. Och jag måste ta mig an det, sålänge som det stannar kvar.. Varför annars all denna smärta? Varför annars stanna kvar?

SÅ. Gymmet nästa =) Jag MÅSTE klara det här! TROTS att själen säger nej, och huvudet... Ja, hälften av det iallafall, håller med!

Men något annat alternativ FINNS inte. För att jag har familj. Nära och kära, att tänka på. Att få deras hjärtan att krossas. Deras liv att vändas på tvären... Bara för att JAG inte orkar... Nej. Jag måse få ett bra liv. Inte bara för min egen skull. Utan för ALLA som bryr sig! Det blir ingen H*vetets-stad-händelse nummer två!

Jag måste nog rabbla kort. För att känslorna tog mycket plats i detta inlägg..

Igår natt var en jobbig natt. Jag hade grävt ner mig DJUPT i den svarta lortiga gropen... Ja. Jag tror nästan att jag hade gett upp. Jag var bortom all kontroll över mitt eget liv. Över allt som betyder något. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Åt en mellanmålsbars vid fel tid. Samtidigt som jag inte hade kunnat äta tillräckligt mycket när jag väl SKULLE göra det! Vilket resulterade i att jag inte kunde få ihop någonting. Hur skulle jag gå upp i vikt, om jag inte kunde få kontroll över mig själv... och därför får återkommande svält-och flyktbegär hela tiden?

Natten spenderades då med dagboken och punktlisteboken i högsta hugg. Varvandes med att proppa i mig TRE mellanmåls(protein)bars på raken! Äta bara för ätandets skull. För ångestens skull. För uppgivenhetens och "jag skiter i vilket"s skull..

Vaknade imorse vid tjugo över sex, av en mardröm. En mardröm om 14åringen och en Bålgeting.14åringen retades med den där JÄTTELIKA getingen som spelade död. Satt och väntade in rätt ögonblick att attackera. Medans 14åringen petade på den, och jag satt paralyserad av rädsla, en meter bort. Försökte desperat få honom att förstå att getingen kunde bli arg och attackera...

Vaknade iallafall av rädsla för getingen. Då den började flyga omkring ilsket runt oss :P

Japp. Annars flyr jag från sjukhuspersonal, var och varannan natt. Men inte idag inte :P

Så jag klev upp och åt frukost direkt. Då jag fortfarande hade en bit vilja kvar att klara detta livet. Att ta mig dit jag vill, till det jag hoppas att finns.

Jag kände att det var lika bra att äta frukost direkt och sedan sova vidare. Då rörmokaren skulle komma idag. Och jag hade lovat mamma att jag skulle äta frukost ändå. Fastän obehaget av att äta när en okänd gubbe joxade i köket!

Bäddade ner mig i sängen igen. Hur jag mådde, minns jag inte. Inte heller vad jag gjorde eller tänkte..

Men klockan blev... Ja, jag minns inte.

Minns bara att jag satte mig vid datorn och väntade på att rörmokaren skulle gå hem. Och när klockan närmade sig ett, kunde jag ÄNTLIGEN gå ner för att äta lunch!

Jag pressade i mig dubbelt så mycket lunch än vanligt. En hel Rågkuse(över-och underdel) med smör, ost och skinka. För att jag vill ju få ordning på ätandet. Och en macka ska jag väl få i mig. Nu när jag märkt att det inte räcker att gå på mättnadskänslan.

Dagen har annars till största del bestått av att jag suttit vid datorn. Men segheten i skallen, gör att jag inte riktigt minns vad jag har gjort..

Jo. Jag såg två videos på youtube. Dokumentärer om konstiga saker som hänt. Typ.

Och så har jag kollat det vanliga. Och spelat BubbleShooter...

Mer? ...

När det var dags för middag, kände jag mig både tyngd, orolig... Ja... Jag befann mig inte på någon trevlig plats. Har faktiskt inget svar på vad som har hänt(???)... Jag som var så stark... Eller?

... Denna känsla resulterade i total brist på matlust. Vilket gjorde att jag bara åt några tuggor middag. Och satt och kände mig pressad av mamma, som reagerar på hur jag har ätit den sista tiden..

Lite till dator. BubbleShooter. Ja, mer minns jag inte..

Sedan blev det iallafall ner på nedervåningen, för film tillsammans med pappa och mamma. Kaffe, och hela FEM småkakor(!!!)... Då jag faktiskt struntade helt och fullständigt i hur jag äter eller när. Struntade fullständigt i min hälsa. I rätt och fel. Bra och dåligt. I att upprätthålla rutiner... Att ha kontroll..

Men inte så fullt ut, att jag inte mådde lite dåligt av denna brutala vändning, såklart.

Jag bryr mig fortfarande. Jag måste bara hitta tillbaka till styrkan... Börja lyfta upp mig själv, istället för att pressa mig nedåt.

... Men jag är vilsen...

God natt med er <3

Jag vet inte. Känner mig smått uppgiven och förvirrad... Det är ju inte BARA detta. Det är en massa annat också, som cirkulerar på insidan av mitt huvud..

Men just detta. Det kallar jag en period.

Min trygga plan har spruckit. Då den inte fick mig att gå upp i vikt. Likheten mellan brist på matlust och mättnad, är väl för stor, antar jag...

Men här ska börja tränas på gym! :D Kanske försvinner ångesten och den värsta osäkerheten/perfektionismen då ;D

Vi hörs ikväll <3