Ja, det är väl lika bra att jag tar tag i det här nu då..

De senaste dagarna har det bara känts så kämpigt att blogga. Att veta vad jag ska skriva. Antagligen av den enkla anledningen, att dagarna är så händelselösa, och att jag redan har skrivit flera gånger om, att jag vill ta mig framåt. Att jag behöver det, det och det... Och det är ju så det ÄR. Jag behöver bara en sak just nu... Jag behöver bara ta mig FRAMÅT.

Och nu får jag ju faktiskt ta och vakna upp. Sluta gräva ner mig i mina känslor. Sluta lita till rädslan. Jag måste helt enkelt FÖRSÖKA nu. Ta tjuren vid hornen(eller säger man i hornen?) och göra vad som krävs för att jag ska bli lycklig. För att jag ska känna mig som en människa. Och bli en stark och självständig. Lycklig vuxen. För att det händer inte utav sig själv...

Så detta fick bli min sista dag i underaktivitet. Den sista dagen då jag inte gör NÅGONTING för att ge mitt liv en mening... Den absolut SISTA dagen som jag tillåter mig själv att längta efter svälten av ren desperation!

Ja. Min dag idag. Om det nu är någon mening att skriva om den.

Jag klev upp klockan nio, som vanligt. Åt frukost. Men då oron för att äta för mycket, åter har börjat komma tillbaka. Känslan av att tappa kontrollen över allt och ingenting, gör ju att ätandet blir lidande... Ja, så jag åt väl lite si sådär.. Men grejen är ju också den, att när jag ställer mig på vågen och ser att jag inte har gått upp, gör att jag backar lite grann. Men faktum är att de gånger som jag har gått upp lite grann, får jag också lust att backa! Tror att förändringen åt det ena eller andra hållet, är obehaglig i sig.

Oj, vad jag babblar nu.

Det jag skulle skriva, var iallafall att frukosten gick ner, men allt utom en TUGGA. Japp, där hör ni :P Den tuggan hade ju gjort varken till eller från.. och det vet jag! Men det ska ju vara perfekt mängd. Oro. Onödig oro.

Vidare.

Jag kröp iallafall ner i sängen igen, när jag hade gjort iordning efter mig vid frukosten.

... Och efter det, är minnet blurrigt.

... Så jag börjar rabbla istället.

Jag har suttit en del vid datorn. Kollat mailen. Blocket hundar. Läst lite bloggar... som by the way aldrig uppdaterar. Och så har jag spelat Bejeweled... Såklart :P

Fotat en hel del med systemkameran, för att försöka hitta den funktion och de utseendet på foton, som jag tycker så mycket om. Misslyckats. Misslyckats.. Och misslyckats. För mörka bilder. För ljusa. För gryniga. För suddiga. Alldeles för skarpa. Fel fokus...

Ja. Men efter lite trixande. lyckades jag iallafall hitta rätt INSTÄLLNING och fattade också hur man skulle använda sig av objektivet för att få till det på mitt sätt.

Japp. Tålamod. Tålamod.

Jag har iallafall varit otålig som få, även idag. Varit frustrerad, underaktiverad och uttråkad. Jag har bara känt att, varför lever jag ens, när jag inte har lust att anstränga mig för att få ett liv som är VÄRT något. Som är värt att ANDAS för.

Bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Och sms:at personligt ombud. Kanske kan hon stötta mig till att... Eller iallafall ge mig en knuff mot livet som jag vill ha...

Jag har legat på sängen och skrivit dagbok. Och direkt efter, skrivit på min andra blogg. Känt att jag bara behöver få ur mig tankarna, men samtidigt inte trivts med att skriva ner dem. Då det inte förändrar någonting..

Xsambon och jag har messat med varandra... Minns inte om vad..

Jo, just det. Han flyttar till H*vetets stad, nu på fredag. Han hade fått förflyttning i jobbet. Och vore det inte för mina föräldrar, hade jag kanske övervägt att flytta till honom.

Tv nu på kvällen. Ångest och depp. Tung som bly, kände jag mig. Av en anledning som jag inte tänker prata om här på bloggen. Inte just idag iallafall..

Åt min lunch ute på stentrappan...

Mer har jag nog inte att säga idag... Mer än att jag ser fram emot ett LIV om några månader!

God natt med er <3 Från en smått uppgiven D.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...