Idag har varit en bra dag, där det enda negativa har varit att jag hoppade över middagen och att jag har haft lite lätt huvudvärk sedan imorse... Men ingenting att gnälla på ;)

Jag hade redan igår när jag la mig, bestämt mig för att jag skulle kliva upp tidigt idag, för att hinna duscha och sedan ta bussen till stan. För att. Det känns väldigt viktigt för mig att faktiskt FULLFÖLJA min plan denna gången. Att det inte blir som det alltid blir. Att jag bestämmer mig för att "skaffa mig ett liv", att göra saker om dagarna... men att det sedan inte håller mer än ett par dagar. Som med cyklingen tillexempel. Och även att ta sig ut ur huset varje dag, är något som jag bestämt mig för såå många gånger.

Så. Jag vaknade iallafall tvärt idag, klockan halv tolv. "Tidigt" tänkte jag, och rusade upp ur sängen. Gick ner i källaren och hämtade upp mina rena kläder som mamma hade lagt på hög. Letade fram de kläder jag ville ha. Åt frukost med mamma och pappa. Diskade och hoppade sedan in i duschen.

Sedan var det bara att sätta sig vid datorn och vänta på att håret skulle torka. För att inte ger jag mig ut i halvkylan med rinnande hår!

Jag läste lite bloggar och kollade mailen medans jag väntade på att bussen skulle gå. Spelade nog lite Bejeweled, om jag inte minns fel. För att få tiden att gå. Men jag minns inte. Vet bara inte vad det var jag ANNARS gjorde medans jag väntade :P

Jag gick iväg till bussen, ungefär en halvtimme innan den skulle gå. Då solen sken så underbart utanför mitt fönster. Härliga känslor väcks inombords när man ser våren lura fram sommaren =)

Men ute var det inte särskilt varmt. Solen sken ju underbart... Men den hårda blåsten, gjorde att jag frös, där jag gick med uppknäppt vinterjacka, munkjacka och linne. Det var väl lugnt ett tag. Men desto längre vinden fick tortera mina öron, desto närmre inpå mig, smög sig huvudvärken. Ja, jag fick ont i huvudet. Och där jag stod på vägen och sjöng ut till "Concrete Angel", önskade jag bara att bussen kunde komma och rädda mig. Det dånade lite lätt på insidan av mitt pannben... Men värre än så, var det inte ;)

Väl i stan, hade jag inga planer. Mitt enda krav på mig själv, var ju att ta mig ut, hemifrån en gång per dag. Då till stan. Men vad jag skulle göra där... Ja, det visste jag inte!

Satte mig på en bänk i solen på torget. Tittade på folk, hundar, barnvagnar. Njöt av solen. Spände mig av den kyliga vinden. Kände mig vacker, där jag satt sminkad, med mitt långa blonda hår. Ja, det är inte ofta jag känner mig vacker. Men med kläderna jag hade, som visade min form så himla bra, och mitt idag så perfekta hår, mörka ögonfransar... Ja, jag kände mig kvinnligt fin ;) Det är nyttigt att göra det ibland också. För att det är inte så vanligt för en tidigare flera år mobbad tjej med dåligt självförtroende och minst lika dålig självkänsla. En ljus dag det här =)

Men man behöver ju röra på sig efter en stund. Så jag bestämde mig för att gå ner till mataffären och handla något lätt att äta. Tog en annan väg den här gången... och virrade bort mig ordentligt =P Men jag hittade dit till slut. Jag visste ju ungefär vart jag var, iallafall =D

Gick ner till hamnen och satte mig på en annan bänk och åt och drack. Solade mig. Satt en stund, och gick sedan vidare till den tredje :D Japp. Sitta kan jag allt :P Där satt jag en stund. Den hårda vinden som gjorde att jag fick huvudvärk och har det än, lugnade ner sig efter en stund och tillät solen värma sig med sina harmoniingivande strålar. Jag satt där på bänken, med hakan i händerna och bara njöt av solen i mitt ansikte. Drömde mig bort och lät tankarna föra mig till världen där jag trivs. För att på insidan av mitt huvud, kunde jag göra precis vad jag vill. Ha det precis hur jag ville... Och allt går min väg. ÄLSKAR att promenera, sitta, stå och bara låta tankarna ta mig på en resa. Jag mår så bra av det!

Det är bara så verkligt. Jag drömde om att jag hade min hund med mig. Och det var så starkt för mig, att jag till och med kom på mig själv med att knyta min vänstra hand hårt när jag gick. Jo, jag höll i kopplet :P Jag behöver ingen riktig hund. Mina drömmar är starka nog =P Mindre jobb på det viset ;)

Sedan, efter ungefär två timmar, bestämde jag mig för att börja gå hem. Gick en ny väg, även denna gång. Hamnade vid ett hundcenter. Kollade in omgivningen och började sedan gå mot busstationen. Klockan blev mycket. Missade precis 19.00 bussen. Så. Satt i en timme på busstationen och solade. Och åkte sedan hem.

Ja, jag mådde bra. Kände mig vacker, lugn och harmonisk. Kände att jag LEVDE, för en gångs skull! Jag VAR någon, och jag GJORDE någonting med mitt liv! Utforskade. Ja, det var härligt =)

Väl hemma, satt jag vid tv:n. Huvudvärken gjorde att jag inte orkade någonting annat. Middagen avsade jag mig. Sa att jag åt i stan. Men det gjorde jag inte. Jag har nog lite matproblem kvar ändå. Men jag ska bli bättre på det ;) Måste bara lösa en sak i taget. Nu går det ju ändå rätt så bra ;)

Har även haft kontakt med min bästis. Ska dit på Torsdag och stanna tills på Lördag.

Men nu säger jag god natt. God natt med er <3

Jahapp... Dagen idag.

Den började långtråkigt. Jag satt häruppe på mitt rum. Stirrade rakt in i dataskärmen, som jag alltid gör. Spelade lite Bejeweled som jag också alltid tycks göra nuför tiden. Kollade mailen hundra gånger om, och bara väntade på att tiden skulle gå. Att någonting skulle hända... Som jag alltid gör.

Jag lyssnade på lite musik. Låg i sängen. Kände mig både otålig och uttråkad...

Jag har säkert kollat blocket några gånger. Ja, löst lite korsord har jag faktiskt också gjort. Sådär tre ord på tjugo korsord :P Ja, jag kan ju inte kalla mig själv uthållig =P Finns inget tålamod här inte! Så, jag gav upp efter några stycken :D

Sedan minns jag inte om jag har gjort någonting mer idag innan jag gick ut... Ja, förutom att vänta och vänta och vänta, då da. Det jag har väntat på, är ju det där intyget. Jag vill komma igång nuuu. Men allt tar för lång tid. Och eftersom att jag är tjejen som bara sätter mig på ändan och väntar på vad hon vill ha, istället för att göra det bästa utav situationen sålänge, så har dagen idag(liksom alla andra dagar) känts väldigt lång...

Men vid halv fyra-tiden någon gång, bestämde jag mig för att gå ut en stund... "Jag är TRÖTT på att vänta... Jag behöver GÖRA någonting...".

Och nu börjar den konstiga känslan. Eller kanske inte på en gång. Det minns jag faktiskt inte. Jag minns inte hur början av promenaden var. Hur jag tänkte och kände då... Men jag minns att promenaden kom att bli en väldigt konstig promenad. Jag började föreställa mig saker framför mig. Först har vi den svarta väggen. Ja den var ju faktiskt rätt så smart. När jag mår dåligt psykiskt och känslomässigt, vill jag helst inte SE någon. Inte möta någons blick. Jag vill inte att någon ser MIG, och jag vill bara vara ifred.

Så. Då kom jag på att föreställa mig en svart vägg framför mig, när jag skulle gå förbi någon grannes hus. Och det fungerade! Det gjorde mig lugnare. Och jag kunde med gott självförtroende och lugn i sinnet, gå förbi det som jag annars tyckte var väldigt jobbigt ;)

Så DET var ju inte så konstigt. Men det var hur jag MÅDDE, som var det konstiga. Jag kände mig bara så vilsen. Borttappad. Men ändå så säker och trygg. Jag kunde inte riktigt komma underfund med vilken sida av mig som var starkast... Eller vad inom mig som försökte lura vad. Jag visste inte(vet fortfarande inte) vad jag egentligen vill i livet. Om jag vill leva eller dö... Om jag är svag eller stark. Om jag mår bra eller dåligt. Jag kunde inte bestämma mig för åt vilket håll jag skulle titta. Framåt eller bakåt. Åt höger eller vänster... "Vem ÄR jag? ... och VART är jag?"...

Jag... Äntligen, för första gången sedan jag återfick känslan. Har nu satt mig på en sten i skogen och gjort ingenting. Jag satte mig inte där för att tyna bort, dö, som jag egentligen ofta känner för. Men jag satte mig där för ingenting. Bara satt där och stirrade. Ville inte gå hem. Aldrig någonsin igen. Och det var ju inte så kontigt. Vem skulle INTE bli trött på att leva som jag gör?! Det är ju inget liv...

Men där satt jag. Funderade på vad jag egentligen ville. Om jag ville leva eller dö. Vad jag känner för livet, liksom döden. Men jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Jag känner mig helt likgiltig. Vilket i mitt huvud, känns väldigt jobbigt. Varför kämpa, när man inte känner motivation? Men varför dö, när det egentligen inte finns anledning till det?

Jag försökte föreställa mig ett svart hål i marken framför mig... När jag kunde se hålet klart, så började jag sedan föreställa mig att jag tippade ner från stenen som jag satt på, rakt ner i hålet. Om jag kände mig trygg med den känslan och även VISSTE att det faktiskt var vad jag skulle ha gjort om situationen uppstod, så visste jag om jag ville dö eller inte...

Men nej. Det fungerade inte särskilt bra. Jag föreställde mig det både en och två gånger. Tre och fyra. Men känslan blev olika varje gång. Jag tror inte att jag har något emot döden, om den kommer och knackar på min dörr. Men frågan är om jag skulle haft något emot livet, om jag hade befunnit mig i döden, och DET hade knackat på min dörr.

Ja. Och varför då allt detta snack om liv och död? Det är väl mycket för att jag befinner mig i just den krisen, just nu... Inte mer med det. Vet helt enkelt inte vart jag hör hemma eller vart jag vill vara. Vad jag klarar av, och vart jag kan ta mig... Vad som är bäst för mig... Rätt för mig.

Men nog om det. Efter ett tag, fick jag nog och tog fram min mobil. Började sjunga till Youtube, där jag satt på min nyligen funna bästa vän "stenen". Sedan började jag gå hem, med den beslutna tanken i huvudet. Jag ska ta mig ut VARJE dag. Till stan ska jag åka. Jag ska köpa mig ett busskort och få ett liv! Nu är det slutväntat! För att, SKA jag leva, så ska jag också LEVA!

Japp. Och nu när jag kom hem, har jag sett på finalen i "Junior Masterchef Australia". Sedan var det "Talang", tror jag(om det inte var något emellan), och efter det "En svensk Talkshow". Och GUD vad jag älskar det programmet. Som man skrattar! Tycker om hans svenska =D Även "Talang" är ett nyttigt program, om man tycker om att skratta! Och vem gör inte det =D

Annars har jag sms:at en del med bästisen som jag inte hört från på länge. Och mailat lite med personligt ombud. Så. imorgon blir det en tripp till stan ;)

God natt med er <3

Först lite bilder från dagens promenad =)

Hörs om två minuter ;)

Okej, nu blir det allt ett inlägg :)

Ja, jag vet inte hur många jag redan har gjort idag. Men i mitt huvud känns det rörigt när det blir för många. Mår bättre när jag gör högst två per dag typ. Från början var det ju meningen att jag bara skulle skriva kvällsinlägg. Ett i slutet av varje dag... Men det har expanderat lite. Från och med nu, ska jag iallafall försöka hålla det enkelt, för min egen skull ;)

Just nu, är jag återigen inne i en period av prestationsångest. Ja, som sagt så kommer den och går, lite hur den vill. Inget som jag känner att jag orkar ta kontroll över för tillfället. Idag har inte orken funnits ALLS. Men nu har jag iallafall än en gång kommit fram till att jag måste börja slappna av mer. Allt BEHÖVER inte vara perfekt! Och just när det gäller bloggandet, så är det ju såå onödigt. Då jag faktiskt gör det för min EGEN skull. Men det är svårt att komma ihåg och inse det ibland. När känslorna tar över och man känner sig otillräcklig...

Men nu ska jag verkligen FÖRSÖKA! Jag ska intala mig själv att jag bloggar för min EGEN skull. För attjag själv ska kunna minnas tillbaka och läsa. För att, det GÖR jag ju! Och då är ju meningen att jag SKA skriva tråkigt eller fattigt, när dagen har VARIT sådan. Vart ligger sanningen ANNARS i det jag skriver?

Men dagen idag har inte BARA varit prestationsångest! Utan också en hel del ändlöst stirrande in i dataskärmen. Jag har bara suttit och stirrat. Typ väntat ut söndagen bara. Önskat att den kunde gå fortare... Att Måndagen kunde komma.

Jag har känt mig... Ja, jag minns inte. Men har typ velat bort. Sväva ovan jord och bara vila. Vila från livet och allt vad det innebär. Jag har bara för en stund, gett upp allt. Men bara... Ja, jag vet inte hur man ska förklara. Jag har väl KÄNT för att ge upp och dö... Men samtidigt vetat om att det inte skulle hända. Jag har tittat framför mig, utan att se. Världen har känts grå och tung som bly...

Jag tog en liten promenad mitt på dagen.. Eller ja. Innan middagen precis. Den var inte alls härlig. Och det var då som jag bara längtade mig bort. Bort från allt. Jag gick där på grusvägen. Stirrade rakt ut och sjöng tankspritt...

Ja. Annars. Dagen idag. Jag har suttit här vid datorn och kollat blocket... Ja, lite halvhjärtat sådär. Jag har läst min bloggväns blogg. Åow.. Min kära bloggvän. På något konstigt vis, känns det som om hon är den enda jag har, just nu... Men jag har ju fler... Känner mig bara så ensam. Att hon känns nära, är ju för att vi tillsammans kämpar mot ett bättre liv. Hennes kamp är min kamp och min kamp är hennes kamp... Ja-a. Underbara T (Jag har länkat henne i tidigare inlägg. Så är ni intresserade, kan ni kolla där)...

Ja. Annars har jag läst bloggar. L... Tänkte skriva lyssnat på musik. Men det tror jag inte. Inte idag. Däremot har jag pratat i telefon med min Xsambo. Jag saknade våran första tid tillsammans så mycket, när jag tittade ut på den soliga naturen. Minnen ni vet. Härliga minnen. Gjorde mig ledsen. Eller vad ska man säga? Jag fick ont i bröstet.

Så jag ringde honom och pratade av mig lite grann. Men när samtalet började bli trögt, la vi på. Inte så mycket mer med det :)

Annars vet jag inte. Lite Bejeweled. Ja och så en del bloggning, som ni märkt. En del ängslan... ångest. Största delen av dagen, instängd på mitt rum. Ingen lust till social kontakt. Jag har sett fram emot... längtat till Måndagen. Då jag kommer en dag närmre mitt intyg... Och nu på kvällen, såg vi på en film. Pappa, mamma... Ja hon sov väl mest :P... 19åringen och 13åringen.

Ja. God natt med er <3

Ja-a. Känslor är ju känslor. Men jag tar nya tag imorgon :)

För att idag orkar jag inte.

(Orkar inte skriva att vi hörs ikväll... För att så har det ju inte blivit)

Såhär såg mitt allra första inlägg ut. Lite kul att se vart jag har tagit mig =) Då var det att få hem journalkopiorna för att kunna lämna det förflutna bakom mig, som var min viktigaste kamp. Nu är det att få en praktikplats som är det viktigaste ;)

Ja, för trettiofjärde gången =P Vi hörs ikväll <3

Nu är det dags att slappna av och släppa på allt för en stund ;) Jag måste återigen glömma alla inre krav och min ständigt återkommande perfektionism. Denna bloggen är min vardag. Och så måste det förbli. Kort och enkelt. Tråkigt och roligt. Bra och dåligt :) Mer än så, behöver den inte vara ;)

Slappna av käraste D =) Här kommer lite avslappnande bilder på mina växter. Än lever de! =P

Vi hörs ikväll <3

Blev en rätt så rörig bild detta. Men här har vi iallafall veckan 15:s "veckans". Den handlar om vänskap. Jag har kommit en annan bloggerska väldigt nära. Och den senaste veckan, har även hennes kamp blivit min kamp. Jag har varit ungefär där hon befinner sig nu. Och därför kan jag även relatera väldigt mycket till henne.

Så nu känns hennes kamp som en stor del av mitt liv. Hoppas på att hon lyckas, precis lika mycket som jag hoppas på att jag lyckas ;)

Här är hon. Stötta henne gärna ;) Alla behöver vi kärlek <3

Vi hörs ikväll <3