Vet inte vart jag ska börja. Hur jag ska formulera mig. Jag känner mig bara så tom. Men så underbart glad. Jag känner mig stark, men så konstigt vilsen... Det känns som om livet tar en ny början... Samtidigt som jag fortfarande sitter fast och inte tycks ta mig loss... Jag känner mig så läskad. Så viktig... Så betydelsefull. Jag känner mig som en helt ny människa. En människa som står på egna ben och som ingen vill slå på eller trycka ner. En människa värd respekt...

Ja, det är en sådan konstig känsla. Vem är jag? Är det sant att efter allt helvete man har utstått. Efter alla inläggningar, bältesläggningar och tvångsmedicineringar. Efter att ha tvingats vandra inom dessa murar som sjukhuset så fint utgjorde... Är det sant att mitt liv nu kan ta en ny början? Att jag nu är en stark person, värd att lita på? Att jag hädanefter ska kunna vandra genom livet med ett leende på läpparna och huvudet högt?

Ja, det finns en tjej som ger mig hopp. På något konstigt vis, får hon mig att känna mig starkare. Hon kämpar och jag kämpar. Och bara genom att finnas där för henne, känner jag mig mer värd som person. Jag har funnit en bra vän. En bloggvän för livet. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Följa varandra genom våra elektroniska skärmar, och hålla våra tummar för varandras resor... Tack för att du la den första kommentaren. Annars hade vi aldrig "träffats" och kunnat stötta varandra =) Genom våra skärmar, kan vi lära känna varandras person och historia. Kom ihåg att du är värd mycket =)

Ja. Nog om det. Konstig känsla, helt enkelt. För övrigt, känner jag mig enbart tom. I en egentlig brist på hopp, släpar jag mig genom vardagen. Jag lever men ändå inte. Gör egentligen ingenting värt att minnas. Och går runt och väntar på att tiden, dagarna ska gå. Väntar på en praktik. På en lägenhet... På ett värdigt liv. Och det går segt... Men fastän det, fortsätter jag kämpa. Håller ut och bara låter dagarna föra mig alltnärmre mitt mål. Första delmålet. Arbetsförmedlingen på Torsdag. Hoppas, hoppas, hoppas det går bra! Hoppas, hoppas, hoppas att de är villiga att lita på mig. Ge mig en chans till en praktikplats. För att det behöver jag :)

Och medans jag väntar, sitter jag vid min dataskärm. Vår tv-skärm... Och ägnar mig åt vad jag gör bäst... Skriver. Skriver och skriver. Idag gjorde jag dessutom en ny ritning till en hundsele. Jag försöker göra en ritning på en sele som ska växa med valpen. Men inte lätt att konstruera när man inte har varken stor hund eller valp i närheten :P Det är ju nog så svårt att få alla bitarna på plats, så att det blir ergonomiskt riktigt, ÄNDÅ!

Idag har jag även... Ja, vad har jag gjort? Jag har kollat mina växter. Vattnat dem ett antal gånger! Jag har tagit en kort och kall promenad. Inga kommentarer :P Och så har mamma, pappa, 13åringen, 17åringen och jag, sett på några fler avsnitt av "Polisen och pyromanen". Ja, vi såg klart hela idag. Så nästa gång blir det någon annan "Polisen".

Ja. Jag har kollat hundar på blocket, också. Annars vet jag inte. Kanske inte var så mycket mer :)

God natt med er <3

Och kära bloggvän. Jag hoppas att jag inte kommer att skrämma dig med min historia med tiden =)

Det som har betytt mest för mig denna veckan, är vikten av vänskap och gemenskap. Vikten av att ha någon att dela sina tankar och känslor med. Att känna att någon bryr sig. Så det som har betytt mest för mig denna veckan och som gjort mig starkare, är att ha kommenterat fram och tillbaka med min nya bloggvän <3 lev i nuet. Det blir denna veckans "veckans" =)