Lika bra jag skriver inlägget direkt också, när jag ändå är igång ;)

Men jag kan väl säga som så, att dagen idag, är suddig. Vet typ inte vad jag har gjort. Vad jag har tänkt och känt. Vet knappt ens ifall jag har LEVT den här dagen =P

Jag minns iallafall att jag skrev ett inlägg på min andra blogg tidigare idag. Att jag åt två portioner mannagrynsgröt till frukost, för att jag vägrade göra en portion i dessa JÄTTEtallrikar som vi har! Det kändes helt enkelt inte bra att göra en pytteportion mannagrynsgröt i en tallrik som gröten bara kommer att knappt fylla botten på! Så det fick bli två portioner. Så kändes det bättre ;)

Jag vet också att jag tog mig en promenad idag. Att jag slet bort skynket framför mina ögon och sandsäcken från mitt hjärta. Tvingade mig själv att se världen med klarare ögon... Hihi :P Ja, det lät bättre när jag sa det till mig själv tidigare idag. Då hade jag en glasklar liknelse framför mig :P Men men...

Promenaden var långt ifrån härlig denna gången. Men det kan ju inte vara underbart harmoniskt VARJE gång :) Jag gick långsamt som en säck potatis. Tittade ner i marken och undvek att "råka" möta någons blickar. Hoppades att ingen skulle se mig. Säga hej, eller börja prata med mig. Kände ångesten i mitt bröst. Men bara lite lätt. Jag kände mig mer nere...

Men jag gick en bit ändå. Gick där jag och min vovve brukade gå. Där jag inte gått sedan jag sist gick där med honom. En lång lina på elva meter. En liten tibbe i sin röda sele. Han trippar lugnt i sin egen lilla värld. Man ser bara hans byxor (pälsen där bak brukar kallas det), springa några meter fram. Men tog jag fram en godis och la den på kluriga platser, var han gärna nära. Hämtade godisen, och trippade sedan i sin egen lilla värld igen.

Jag saknar min lilla vovve. Vovven som mamma och pappa sålde när jag hade flyttat ifrån dem. Saknar att lära honom nya saker. Att prata med honom på promenaderna. Att ha honom trippandes efter sig uppför trappan till mitt rum och ner igen. Att ha honom sovandes i fotänden av min säng varje natt. Jag saknar honom mer än någonsin NU, när jag tar mina ensamma promenader <3 <3 <3

Härhemma vet jag inte vad jag har gjort. Minns inte riktigt. Men jag har iallafall betraktat mina växter. Kollat mailen. Kommenterat lite grann med "Lev i nuet". Men inte så mycket. Och så har jag även idag, kollat lite selar på nätet. Gjort lite fler ritningar till sele. Och så har jag funderat VÄLDIGT mycket kring... Ja, jag har sett bilder framför mig, hur det kan se ut när jag går ut med en hund. Kära E eller någon annan.

Jag har även läst bloggar. Kollat lite infå om botadstillägg, och sökt lite lägenheter...

... Jag försöker komma på om det var något mer... Men jag minns inte...

Jaja, det får vara :) God natt med er <3

*Min största önskan är att komma framåt*

 

T :)

14 mars 2014 21:12

Kämpa på, du kommer att komma framåt, det är jag helt säker på!

Jag är också sån när jag är ute, vågar inte möta någons blick, osv..
Men det BLIR bättre.
Hoppet och viljan får aldrig lämna oss :)

Lycka till med lägenhetssökandet, hoppas att du får napp någonstans så du kan skaffa en vovve och ha det BRA ;)

Kram♥♥

http://lev-i-nuet.bloggplatsen.se

D

14 mars 2014 21:46

Tack :)

Jodå. Vi tar oss allt dit vi vill till slut. Både du och jag ;) Hoppet är det sista som slocknar. Men jag känner mig för stark för att ge upp, just nu :)

Jag följer din blogg och håller tummarna för både dina och mina framsteg här i livet ;)

Kram på dig :)

 

T :)

15 mars 2014 09:15

Precis :) !

Glad att höra att du känner så :)
Tack ska du ha, jag håller också båda mina tummar för dig och mig.
Vi klarar det!
Kram :))

http://lev-i-nuet.bloggplatsen.se

D

15 mars 2014 14:28

Det är klart vi gör :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...